facebooktwittermail d

”Landsbygdsvägen en lokal livsnerv – men obetydlig”

En landsbygdsväg, en livsnerv för invånare och företag, är så obetydlig i vårt system att den knappt existerar.

Lastbil på landsväg omgärdad av skog.
FOTO: FREDRIK SANDBERG/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Det börjar bli en pressbildsgenre i sig: Arga invånare som står på en guppig, gropig och sprucken asfaltväg, eller med stövelsulorna nedsjunkna i en gulbrun lervälling som ska föreställa en grusväg. För så ser det alltmer ut på landsbygden i Finland. Förmodligen är det inte bättre i Sverige.

Varför är de statliga vägarna så misskötta? Ytterst är svaret givetvis pengar.

Statens, alltså våra, pengar fördelas på regionala vägmyndigheter. Här utgörs den regionen av de tre landskapen Österbotten, Södra och Mellersta Österbotten. Där bor omkring 435 000 invånare. Längs E8 är avståndet från nord till syd 28 mil, och 18 mil från väst till öst längs riksväg 16.

Hur många mil statlig väg det finns inom området är omöjligt att ens gissa. Men i år har den regionala myndigheten pengar som ska räcka till ny asfalt på cirka 15 mil.

Myndigheten följer ett system där graden av underhåll baseras på vägens prioritet. Gissa vilka vägar som är lägst prioriterade.

På det här viset är landsbygden också fånge i ett system som länge präglat statlig och annan offentlig finansiering inte bara i Finland: Den självgående budgetprocessen. Vi har byggt upp ett system med budgetmoment, ramar, beställar-utförarmodeller, koncernstrukturer, klassificeringssystem och otaliga fastslagna parametrar på alla nivåer inom förvaltningen.

Något karikerat beskrivet: Styrd på detta sätt skriver budgeten sig själv och resursfördelningen blir ett (skenbart) opolitiskt och objektivt faktum. Politik blir det först när någon vill rucka på något, och utrymmet för sådana ingrepp är litet.

En lågt prioriterad landsbygdsväg – en lokal livsnerv och en förutsättning för lokala företag – är i detta system så obetydlig att den knappt existerar. Ett relaterat exempel är järnvägen mellan Seinäjoki och Kaskö. Den har länge varit i uselt skick och dömd till nedläggning. Enligt de parametrar som Finlands Trafikledsverk följer är den inte ”totalekonomiskt lönsam”.

Sträckan betjänar en massafabrik, flera andra träindustrier, en stor godshamn, och på senare tid allt fler skogsägare då virkestransporter från kusten till fabriker inåt landet sker med tåg. Men den uppfyller ändå inte myndighetens parametrar. Och nu finns inte de två miljoner euro som behövs för att hålla bansträckan farbar med i Finansministeriets budgetförslag för nästa år.

På detta vis utarmar systemet landsbygden. Dessutom kan det motiveras med rättvisa. En väg med 20 000 fordon per dygn måste väl prioriteras högre än en med 200? Jo, så måste regionala myndigheter tänka.

Men regering och riksdag borde anlägga ett bredare perspektiv. Det handlar om rättvisa för hela landets landsbygdsbefolkning.

Och så vitt känt finns det – tills vidare - inget statligt styrdokument som fastslår att samtliga medborgare bosatta på landsbygd är totalekonomiskt olönsamma.

Tom Forsman

Tom Forsman är jordbruksreporter på Vasabladet, Finland.