”Det finns en plan - på att göra oss fattigare”
De direkta kostnaderna för myndigheternas naturrestaureringsplan bedöms uppgå till 100 miljarder kronor fram till 2032 – för en plan som kommer att göra oss fattigare.

Ledaren ger uttryck för ledarredaktionens uppfattning i en fråga. ATL:s ledarsida är partipolitskt obunden. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
I fyra generationer har Daniel Nordströms familj arbetat på Siljanssågen i Mora. Men när SVT Dalarna träffade honom i vintras var samtalsämnet att han kunde bli den sista i släkten att arbeta där. En konsekvens av beslutet att lägga ner sågverket efter över 125 års verksamhet.
Det är bara ett av många vittnesmål om vilka tuffa tider det är inom svensk massa- och sågverksindustri. När Danske Bank i slutet av förra året gjorde en genomgång av varsel inom papper, massa och trävaruindustrin stannade sammanställningen på 1 322 varsel.
Orsakerna är vid det här läget bekanta: Svag efterfrågan, höga ved- och timmerpriser, starkare krona, amerikanska tullar vilka inte enbart inneburit ett slag mot exporten utan också gjort att Kina vänder sig till Europa med sitt överskott i produktionen. Sedan dess har Iran-kriget ytterligare skakat världsekonomin – med inte minst radikalt ökade drivmedelskostnader.
Men lugn – det finns en plan!
Nyligen presenterade svenska myndigheter ett förslag till plan för Sveriges implementering av EU:s Naturrestaureringsförordning. Dessvärre är det en plan som ytterligare kommer att försämra vår konkurrenskraft, bruka mindre mark och göra oss ännu fattigare.
Tajmingen kunde inte vara sämre.
Det är ett förslag med genomgripande konsekvenser för stora och viktiga samhällssektorer och berör vår livsmedelsproduktion, vår produktion från skog och mark, hur vi använder övriga naturresurser och påverkar hur vi använder mark för att bygga ut infrastruktur, energiförsörjning och bostäder.
Den svenska regeringen har varit motståndare till förordningen på EU-nivå och har gett tydliga tydliga instruktioner till myndigheterna om att lagstiftningen bör tillämpas på en miniminivå och att Sverige ska nyttja de flexibiliteter som förordningen medger.
Det verkar ha hjälpt föga.
För trots skrivningar från högsta instans om ”mini-implementering” kan myndigheternas förslag innebära att upp till en miljon hektar ytterligare skogsmark undantas från brukande, motsvararande arealen av skog i Västra Götaland. Samtidigt pekar Naturvårdsverket på risker för livsmedelsproduktionen.
Enbart de direkta kostnaderna bedöms uppgå till 100 miljarder kronor fram till 2032.
100 miljarder kronor på några få år – och då varnar samtidigt en lång rad tunga branschorganisationer om att ”myndigheterna [brister] i sin analys av omfattningen av de negativa samhällsekonomiska effekter som uppstår när utvecklingen i flera sektorer begränsas. Det handlar om minskad tillväxt, export, välfärd, försörjningstrygghet och sysselsättning.”
I en rapport författad av skoglig doktor Jonas Jacobsson och skoglig doktor Tomas Thuresson framförs att svenska myndigheter går mycket längre än vad EU kräver. ”Rapportens huvudsakliga slutsats är att det finns ett betydande handlingsutrymme för Sverige att uppfylla EU:s krav på ett sätt som är ekologiskt välgrundat, samhällsekonomiskt effektivt och rättssäkert – men att detta förutsätter en mer stringent metodik än den som i dag tillämpas i Naturvårdsverkets och ArtDatabankens arbete med referensarealer”, skriver de.
- Myndigheternas förslag strider både mot den av riksdagen beslutade skogs- och miljöpolitiken och den vetenskap man påstår sig finna stöd hos, fyller Jonas Jacobsson i när vi diskuterar rapporten.
Efter att regeringen nu har fått myndigheternas plan på sitt bord har de fram till september att bearbeta den innan Sveriges åtaganden ska lämnas in till EU-kommissionen. Den chansen måste regeringen ta. Hamnar Sverige snett med inrapporterade åtaganden blir det senare mycket svårt att backa. Låt detta inte bli ännu ett exempel på svensk överimplementering, sådana har vi dessvärre tillräckligt av som det är.
I ett större perspektiv är det dags för EU att sluta önskedrömma och börja gå i takt med den omvärld som i dag ser helt annorlunda ut än när Frans Timmermans var EU-kommissionär med ansvar för den europeiska gröna given.
I en värld som blir allt mer geopolitisk instabil behöver vi öka vår självständighet och självförsörjning och sluta lägga ut krokben för näring efter näring. Att topp-politikerna i Bryssel samtidigt talar om vikten av stärkt konkurrenskraft och uttrycker sin oro över att EU halkar efter duger föga när politiken ser ut som den gör. Det behövs inte fler strategier och stora planer från Bryssel – utan färre regler.
Sannolikheten att det ska hända verka dock vara liten. För EU-maskineriet verkar det dessvärre ha gått prestige i att ro feltänkta reformer i land snarare än att backa när reformerna inte klarar av mötet med verkligheten.
Insatserna för det kan vara höga för den vackra EU-tanken bärs ytterst upp av att unionen skapar välstånd och europeisk självständighet. Levererar unionen det motsatta kommer det folkliga stödet att erodera.
