Jag har med stort intresse läst ett antal artiklar i ATL där man på ett illustrativt sätt redovisar ett av mäklare praktiserat sätt för att kringgå Jordförvärvslagens bestämmelser för juridisk person. Såsom före detta lantbruksdirektör och nu sedan länge emeritus har jag lite svårt att förstå tillvägagångssättet. Jag har i cirka 40 år arbetat med hithörande frågor, men aldrig stött på detta.
Det brister i handläggningen – inte i Jordförvärvslagen
De uppmärksammade fallen där man kringgått lagens bestämmelser för juridisk person beror i hög grad på felaktig tillämpning, skriver Olle Nilsson.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Att inskrivningsmyndigheten glömt att kräva jordförvärvstillstånd eller att man överlåtit andel i dödsbo har väl hänt någon enstaka gång, men det vidöppna sätt som här presenteras måste ju ifrågasättas. Någon genomgripande förändring i aktuell lagstiftning har inte skett under senare år.
Uppenbarligen har den här redovisade modellen kunnat användas, antingen på grund av att fastighetsmäklarna blivit mera fantasirika i ambitionen att agera i lagens ytterkanter, eller så har fastighetsbildningsmyndigheterna blivit mindre kunniga i sin yrkesutövning och inte till fullo beaktat gällande lagstiftning. Kanske har Mammon, som en del i intäktsbetinget, fått vara mera styrande än tillämpningen av berörd lagstiftning i sin helhet.
Den redovisade modellen för kringgående av Jordförvärvslagen bygger på att samspelet mellan jordförvärvslag och fastighetsbildningslag inte fungerar. Enligt 5 kap 20 § Fastighetsbildningslagen ”skall i lag eller annan författning föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Skulle tillstånd eller annan prövning av myndighet erfordras vid förvärv genom köp, skall frågan om tillstånd till ökningen underställas myndigheten.”
Så har, såvitt framgår, inte skett i de redovisade fallen, där skogsmark utan prövning har kunnat föras över till juridisk person. Lantmäteriet skulle ha underställt frågan om utökning av arealen länsstyrelsens eller jordbruksverkets prövning. Att den mottagande fastigheten är taxerad som småhusenhet saknar helt betydelse för denna prövning.
Lantmäteriet har här uppenbart gjort fel. Om detta beror på okunskap eller annat skäl är för mig okänt. Kanske kan den förändring som gjordes för ett antal år sedan, innebärande att det blev tillåtet att inrätta kommunala lantmäterifunktioner med rätt att göra förrättningar, påverka både erfarenhet och kunskap hos förrättningsmännen vad gäller dessa något udda ärenden.
Att de politiska partierna genast upphäver sina röster med ambitionen att täppa till detta så kallade hål i Jordförvärvslagen synes därför onödigt, om inte det verkliga skälet är att söka röster. Såvitt jag förstår räcker det med att utbilda lantmäterimyndighetens tjänstemän i så måtto att de bara tillämpar befintlig lagstiftning fullt ut, i god symbios med nuvarande jordförvärvslag. Synpunkter på denna sistnämnda lag i sin helhet är en helt annan fråga.
Olle Nilsson
Opolitisk sanningssägare, Lönsboda