”Det behövs en kris-knapp i skogslagstiftningen”
När marken skakar runt oss krävs modet, klokskapen och flexibiliteteten att tänka ut alternativa lösningar.

Här skriver inbjudna skribenter om ämnen som ligger dem varmt om hjärtat. Åsikterna är skribentens egna och speglar inte nödvändigtvis ATL:s ledarsidas ståndpunkter. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Skogens naturkatastrofer tycks ha en närmast kuslig känsla för valår.
2005, året före valet, slog Gudrun till och förändrade det svenska skogslandskapet över en natt. Bara veckor innan valdagen 2014 var det dags för branden i Västmanland. 2018 upprepades mönstret – sommaren före valet stod Ljusdals skogar i lågor. Så även detta valår: nio månader före årets val drog stormen Johannes fram med full kraft.
Varje gång har våra politiker visat empati, medkänsla och i någon mån handlingskraft. Det vore cyniskt att påstå att det har med valet att göra, men baserat på erfarenhet hävdar jag att det finns viss korrelation mellan avståndet till valdagen och viljan att visa handlingskraft.
Tyvärr kan vi vara ganska säkra på att extremhändelser inte kommer att upphöra. Tvärtom finns mycket som pekar på att de kommer att öka.
Visst, vi lär oss. Beredskapen var bättre under Johannes än under Gudrun. Ändå infinner sig samma mönster varje gång. Först famlar vi efter en lägesbild. Branschen kämpar. Myndigheterna kämpar ännu mer. Sedan konstateras behovet av samordning, lagändringar och ekonomiskt stöd.
Politikerna och statsförvaltningen går hem och snickrar på lagstiftningsförändringar så att svetten stänker. Ändå går det aldrig fort nog. Byråkratins kvarnar mal långsamt.
Just nu diskuterar vi till exempel om det är rimligt att vi ska utreda förekomst och livsförutsättningar för fridlysta arter som gömmer sig under ett plockepinn av hundratals kubik nedfallna träd. Det är det såklart inte, ändå förväntas det, eftersom lagstiftningen ser ut just så.
Om skogsägaren inte kan garantera att tillräcklig hänsyn tas till arterna ska en dispens sökas hos Länsstyrelsen. I dag är en vanlig handläggningstid för en artskyddsdispens runt ett år, de beviljas dessutom aldrig eftersom grunder för dispens i praktiken saknas.
Katastrofer kan vi inte alltid förutse. Men att de kommer igen, det vet vi. Och vi vet att vi återigen kommer att stå med ett regelverk som är anpassat för normalår, inte undantagstillstånd.
Det behövs en kris-knapp i lagstiftningen. För skogens del handlar det om möjligheter till dispens från artskyddet. Att ta bort regeln om sex veckors väntetid vid avverkningsanmälan. Att i förväg ha identifierat vad som ska gälla för vägar, terminaler och avlägg. En tydlig ansvarsfördelning där ledarskapet är definierat i förväg, inte förhandlat i efterhand.
Med detta sagt. I ljuset av det som händer i USA känner jag att jag nästan är nykär i den svenska förvaltningsmodellen och våra ibland något träiga politiker. Jag ser plötsligt med nostalgi på Göran Perssons kantighet och på Fredrik Reinfelds godmodighet. Att vi är långsamma och eftertänksamma är i grunden gott.
Men stabilitet är inte detsamma som stelhet. När marken skakar runt oss krävs modet, klokskapen och flexibiliteteten att har tänka ut alternativa lösningar. I tider av kris är det skillnaden mellan framgång och katastrof.
Marie Wickberg
Hållbarhetschef på Mellanskog