”Det är i lantbruksföretagen kraften finns för att få saker gjorda”

Jordbruksverket söker markägare i norr som kan lagra minst 300 ton spannmål i beredskapssyfte. Den 10 januari var sista anmälningsdag.

Efterlysningen är spännande – för den säger oss något om hur framtidens svenska livsmedelsberedskap kommer att se ut. Att det inte skulle bli som förr var givet. Svenskt lantbruk har förändrats på genomgripande sätt sedan det kalla krigets slut.

Att det numera bara finns några få – men desto större – kvarnar, mejerier och slakterier gör vår matförsörjning sårbar. Men tack vare att gårdarna har blivit större och ofta kan torka och lagra spannmål finns redan grunden för en decentraliserad lagerhållning av insatsvaror och brödsäd.

Det framstår också som att en grundläggande skillnad mellan det gamla totalförsvaret och det nya är att staten har en mindre roll än förr. Samtidigt har företagen en större roll.

Förskjutningen märks även i den nyligen släppta broschyren ”Om krisen eller kriget kommer till Sveriges lantbruksföretagare”. Skriften är framtagen av SVA och SLU i samarbete med några länsstyrelser och ett flertal bransch- och rådgivningsorganisationer. Och den är i mångt och mycket en lista på sådant ett lantbruksföretag ska se till att göra, från att bygga en ekonomisk buffert till att säkra elförsörjningen.

Är då förväntningarna på företagen rimliga? Både ja och nej.

Ett perspektiv är att många lantbruk varken har tiden eller ekonomin för att krigssäkra sin produktion. Regler och skatter tynger företagen. Och att då lägga kostnader kopplade till ett av statens kärnuppdrag – försvaret av landet – på enskilda lantbrukare är ohållbart.

Ett annat perspektiv är att samhället är större än staten. Försvaret av landet är en plikt för alla. Och varför ska lantbruksföretagen få betalt av staten för att minska sårbarheterna i den egna verksamheten?

Men oavsett exakt var företagets ansvar börjar och statens slutar för livsmedelsberedskapen så står en sak klar: Det är att det är i företagen som kraften och förmågan finns för att få saker gjorda. Det är näringen som kommer att få bygga upp livsmedelsberedskapen, oavsett hur kostnaderna fördelas.

När Norge bygger upp en struktur för beredskapslagring av spannmål är det talande nog svenska Lantmännen som sköter en del av det praktiska. Och i Finland är Lantmännen och Arla viktiga aktörer i totalförsvaret.

Det är inte heller önskvärt att svenska staten ska ta hela ansvaret för beredskapen. För en sådan ordning skulle med största sannolikhet innebära fler kontroller och regler för lantbrukarna att förhålla sig till. Byråkratin kring totalförsvaret riskerar även att med tiden vävas samman med andra politiska mål.

Så att staten ersätter lantbrukare i norr som håller beredskapslager är rimligt. Däremot bör näringen varken förvänta sig eller önska sig ett helt och hållet statligt ansvar för livsmedelsberedskapen.

Så vänta inte på staten. Lantbruket och dess organisationer bör minska sårbarheter i verksamheterna innan staten kommer med pekpinnar. Att agera nu gör Sverige tryggare och friare.