facebooktwittermail d

”Äldre lantbrukare betalar det yttersta priset för billig mat”

Det är skamligt att politiker, konsumenter och livsmedelskedjor har pressat lönsamheten så hårt inom svenskt lantbruk att en del äldre aldrig kan sluta jobba. Och en dag är olyckan framme.

Blåljus i kvällen.
Olyckan är framme. FOTO: JEPPE GUSTAFSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Hittills i år har fem människor mist livet i olyckor inom svenskt jordbruk. Tre av dem var långt över pensionsåldern, en närmade sig.

Tyvärr är det så här det ser ut. Äldre är överrepresenterade i dödsolyckorna inom jordbruket.

Mellan 2017-2021 avled åtta människor över 65 år i olyckor på svenska gårdar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. Det innebär att 35 procent av alla rapporterade arbetsplatsolyckor med dödlig utgång inom jordbruket under perioden involverar människor som egentligen borde ha tagit pension. Som borde njuta av ett lugnare liv.

De som har uppnått pensionsålder sticker dock inte ut i statistiken över arbetsolyckor som lett till sjukfrånvaro.

Ett talande exempel är att antalet anmälda olyckor inom jordbruket som har lett till sjukfrånvaro för gruppen 64-åringarna är 24 stycken under åren 2017-2021. Det är däromkring det ungefärligt kretsar för varje åldersgrupp i spannet 19-64 år i branschen. Bland 65-åringar är däremot motsvarande siffra nio. Bland 68-åringar är siffran en.

På pappret ser det alltså ut som att många lantbrukare tar pension vid 65 år, precis som i vilken annan bransch som helst. Men antalet dödsolyckor säger något annat. Många äldre sitter i traktorn eller går i ladugården långt upp i åren, men omfattningen av det är någorlunda dolt för samhället som helhet.

Ibland flimrar det förbi vittnesmål om hur mycket jobb som ändå utförs av människor över pensionsålder. Mikael Näslund på Riksförbundet Enskilda Vägar berättade i början av förra året om hur landsbygdernas vägar hålls farbara på vintern: ”I många föreningar fanns det någon 70-plussare med traktor som ställer upp och plogar.”

Orsakerna varierar till att äldre har en viktig roll inom många gårdsnära verksamheter. Början på en förklaring är att de flesta lantbrukare bor och arbetar på gården. Det är där man är rotad. Har man gått till ladugården nästan varje dag under ett liv är det svårt att en dag bara sluta.

De visdomar som en äldre lantbrukare har är också ovärderliga för nästa generation på gården. Den icke nerskrivna kunskapen och erfarenheten om jordar, maskiner och förhållanden kan vara det som avgör om det blir ett bra eller dåligt år ekonomiskt.

Det finns dock en given invändning. De äldre som omkommer i jordbruket sitter inte vid skrivbordet och ger råd om nästa års odling. Ofta hittas de under balar, klämda av maskiner eller översprungna av nötdjur.

Varför är då äldre fortfarande ute och gör ett grovarbete som yngre borde sköta i stället? I vissa fall kan det bero på att det inte finns någon annan – att ingen ny generation väntar på att ta över.

Så om den åldrande lantbrukaren slutar läggs jorden igen, djuren försvinner från markerna och landskapet utanför hemmets fönster förändras. Att inte behöva se den utvecklingen lär hålla en del i gång. Likaså kan en låg pension tvinga andra att fortsätta.

Men en kanske vanligare förklaring lär vara att det är de äldre lantbrukarnas obetalda eller dåligt betalda arbete som gör att många gårdar kan fortsätta producera mat. Pensionärer täcker upp när det behövs för att deras barn som har tagit över gården ska få ekonomin och vardagen att gå ihop.

För de unga som satsar på lantbruk i dag behöver betala mycket för maskiner och fastigheter. I de fall det finns en gård att ta över brukar ändå ett generationsskifte, där syskon ska lösas ut, bli kostsamt. Och för de livsmedel som produceras på gården betalas det inget vidare av konsumenter, trots att alla behöver mat.

I det läget – när det kan stå och väga mellan om en gård ska fortsätta att brukas – går den äldre generationen in och gör vad den alltid har gjort. Kör snön på kvällar. Tar djuren på helgerna. Ser till att det går runt, ett år till. Men det syns inte i statistiken förrän olyckan är framme. Då tillkallas polis och ambulans. Och det blir en notis i tidningen, som gör att Arbetsmiljöverket kan notera dödsolyckan.

Att äldre generationer behöver fortsätta att jobba på gårdarna för att svensken ska kunna köpa billig mat i affären är dock inget som uppmärksammas särskilt. Granskningar av djurhållningen inom lantbruket är vardagsmat för de stora mediehusen. Men reportagen om hur livsmedelskedjors och konsumenters prispress tvingar en del gamla lantbrukare att betala det yttersta priset i arbetslivet har nog aldrig gjorts. Inte heller har de politiska makthavarna ställts mot väggen om hur fördyrande regler tvingar en del gårdar till bristningsgränsen.

Statistiken över dödsolyckor i jordbruket talar sitt tydliga språk: Det är skamligt att politiker, konsumenter och livsmedelskedjor har pressat lönsamheten så hårt inom svenskt lantbruk att en del äldre aldrig kan sluta jobba. Och en dag är olyckan framme.