”Demokratin föll i domstol – påhejat av aktivisterna, med stöd av EU”
Efter överklaganden upphäver Förvaltningsrätten i Luleå alla beslut om licensjakt på varg 2026. Ett nederlag för Peter Kullgren (KD) – och för den svenska demokratin.

Ledaren ger uttryck för ledarredaktionens uppfattning i en fråga. ATL:s ledarsida är partipolitskt obunden. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
I den kommande licensjakten på varg hade Länsstyrelserna i Dalarna, Södermanland, Västmanland, Västra Götaland och Örebro län beslutat om licensjakt på totalt 48 vargar med startdatum den 2 januari 2026.
Den kommande licensjakten skulle vara finalen på en rad politiska beslut och ett förverkligande av hur svenska folket röstade i riksdagsvalet 2022 och den regeringsbildning som därefter följde med Ulf Kristersson som regeringsbildare.
Men efter det att bland annat Svenska Naturskyddsföreningen och Svenska Rovdjursföreningen överklagat länsstyrelsernas beslut kan antalet vargar som får fällas i vinter bli noll. Nada. Zero. Inget. Det står klart efter det att Förvaltningsrätten i Luleå nu har sagt sitt.
Det tycks alltså inte ha hjälpt att svenska folket gick och röstade fram en regering som vill minska antalet vargar.
Det tycks heller inte ha hjälpt att denna regering låtit Naturvårdsverket ta fram underlag till och senare fatta beslut om ett nytt referensvärde för gynnsam bevarandestatus som rapporterats in till EU.
Det tycks därutöver inte heller ha hjälpt att självaste EU – efter en lång byråkratisk process – så sent som förra sommaren sänkte vargens skyddsstatus från strikt skyddad till skyddad efter det att starka folkliga opinioner runt om i EU krävt en förändring av EU:s vargpolitik.
”Som ovan redogjorts för närmare har såväl Naturvårdsverket som EU-kommissionen ifrågasatt det nu rapporterade referensvärdet om 170 och bland annat framhållit att referensvärdet inte verkar vara helt vetenskapligt grundat och angett att värdet måste vara större än den minsta livskraftiga populationen, vilket är 170. Förvaltningsrätten anser därför att det är oklart vilken betydelse det sänkta referensvärdet som länsstyrelsen byggt sitt beslut på kan ges i förhållande till Art- och habitatdirektivets bestämmelser om gynnsam bevarandestatus”, står det att läsa i en av domarna.
Domarna från Förvaltningsrätten i Luleå kommer med stor sannolikhet att överklagas. En ny prövning med förhoppningsvis ett annat beslut lär dock inte hinnas med eftersom nya beslut behöver fattas innan den 2 januari då årets licensjakt på varg var tänkt att börja.
Domarna är ett nederlag för landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) som varit starkt drivande i frågan – men också för den svenska demokratin.
Förekomsten av varg har stor påverkan på hur människor kan leva sina liv på ett sätt som rovdjursaktivisterna i städerna inte kan föreställa sig. Hos djurägare gnager en ständig oro över när nästa attack ska ske. I takt med att avlägsna beten överges växer landskapet igen. För markägare faller intäkterna från jaktarrenden. Varje gång jägaren släpper sin jakthund kan vara den sista.
Ja, själva orsakerna till varför någon valde just ett liv på landet kan i ett slag vara borta med vargens etablering – och detta samtidigt som samhället i övrigt har dragit sig tillbaka från landsbygden.
Tidöregeringen och Peter Kullgren ger dessa människor hopp med sin vargpolitik. Ett hopp som förvaltningsrätten nu tycks släcka åtminstone för denna vinters vargjakt. Det är illa. Står sig beskeden även i högre instans är det etter värre.
De folkliga protesterna mot hur EU behandlar sina landsbygder har de senaste åren varit många – protester som nu fortsätter. Det handlar om nedskärningar av den gemensamma jordbrukspolitiken, mängden detaljregleringar, ogynnsamma handelsavtal, en klimatpolitik som slår undan benen på europeisk produktion och om rovdjurspolitiken. Från en svensk horisont ser vi också hur EU allt mer lägger sig i skogspolitiken. Ingen fråga tycks vara för liten för Bryssel att lägga sig i.
Hade vi inte haft EU hade vi behövt uppfinna unionen på nytt. Det finns mängder av områden som vi behöver samarbeta om. Men vilka beslut som flyttas uppåt måste ske med stor försiktighet eftersom ju högre upp i beslutshierarkin en fråga hamnar, desto mindre blir möjligheten för vanligt folk att påverka – vilket ytterst ger legitimitet åt lagarna. Säkerhet, handel och klimat är frågor som behöver avhandlas gemensamt – men rovdjursförvaltningen är absolut inte en fråga som hör hemma i Bryssel.
Det finns 200 000–250 000 vargar i världen. I EU finns det cirka 20 300 vargar. Den internationella naturvårdsunionen IUCN klassar vargen som livskraftig. Det finns inte heller något som gör den skandinaviska vargstammen genetiskt intressant – nej, snarare är den ju inavlad. Varför ska EU in och peta i hur medlemsländerna vill förvalta sina rovdjur och freda sina landsbygder?
Svenska politiker talar gärna om ett smalare och vassare EU. Det behöver bli verkstad av de orden. Förändring behöver komma till stånd på riktigt – inte bara i retoriken.
