Jag har tyckt att det varit lika roligt att gå till redovisningskonsulten för att få hjälp med deklarationen som att gå till tandläkaren. Till stor del har jag mig själv att skylla, för jag har aldrig varit tillräckligt förberedd.

Som nybliven skogsägare var jag en av flera delägare. Vi var rädda att irra bort oss i regeldjungeln och vår redovisningskonsult var också försiktig. Allt kändes krångligt och vår ambition var bara att försöka förhindra skattesmällar. Resultatet blev inte fel, men ängsligt.

Det brukade snurra i huvudet när jag kom ut från konsultens kontor och jag var så lättad över att prövningen var över att jag snabbt glömde alla ambitioner om bättring till nästa år, då det blev samma jobbiga utflykt igen.

Med åren tvingades jag skärpa mig lite eftersom jag fick huvudansvaret för skogen. Jag lärde mig att ha koll på alla viktiga papper, men fortfarande var deklarationstillfället mest ett nödvändigt ont. Att skaffa sig en ordentlig överblick och göra en plan för ekonomin några år framåt i tiden, den tiden tog vi oss aldrig.

Nåväl, i år inträffade det som jag befarat. Min redovisningskonsult meddelade att han som 70-plussare skulle dra ner på arbetet. Besvärligt. Men jag tänkte också att detta kan vara en chans för mig att tvingas ta tag i bokslut och deklaration på egen hand.

I tråkiga februari gjorde jag en pärm med alla papper. Grejade, fixade, var med på skogliga ekonomikvällar och kände stor tillförsikt att klara allt på egen hand.

Men när deklarationsblanketten väl damp ner i brevlådan hade jag annat för mig och jag sköt fram deklarationen – länge.

Till slut satt jag dock med pärmar över hela skrivbordet, två datorskärmar och en gassande vårsol som värmde upp mitt hemmakontor till olidlig temperatur. På kvällen sjöng det i huvudet av begrepp som ”övriga fordringar” och ”räntefördelningsutrymme” och jag var inte ens i närheten av att vara klar.

Men skam den som ger sig, dagen därpå gjorde jag ett nytt försök. Nu med fördragna gardiner mot vårsolen.

Tack vare diverse googlingar rätade jag ut några frågetecken, men till slut blev jag ändå tvungen att skicka iväg ett nödrop till en annan redovisningskonsult.

Puh, nu är jag på deras att-göra-lista och de söker anstånd hos Skatteverket så att vi har lite mer tid på oss. Jag gick ut och lapade vårsol med en gång efter beskedet och tänkte att nu stjälper jag bara över allt till den kunnige redovisningskonsulten som ska höra av sig till mig under maj månad.

Men, nej. Så ska jag inte göra. I huvudet har jag ju en hyfsad plan för skogen under de närmaste åren och mål för min ekonomi. Nu ska jag skriva ner detta på papper och ge till konsulten. Denne hjälper mig ju under sin mest intensiva arbetsperiod på året, så det är klart att jag måste vara väldigt tydlig med vad jag vill.

Jag måste också se till att vi tar oss tid att diskutera framtiden för skogen och ekonomin. Först då tror jag att kontakten med redovisningskonsulten kommer att kännas bra. Mer som ett besök hos frisören än som hos tandläkaren.

Att skaffa sig en ordentlig överblick och göra en plan för ekonomin några år framåt i tiden. Det var vad ATL:s Birgitta Sennerdal borde gjort. Men lättnaden efter det årliga besöket hos redovisningskonsulten var lika stor varje gång – och ledde inte till någon förbättring. Förrän nu.

ATL:s Birgitta Sennerdal om livet som skogsägare.

”Deklarera skog lika roligt som att gå till tandläkaren”

Företagande

Till stor del har jag mig själv att skylla – för jag har aldrig varit tillräckligt förberedd, skriver ATL:s Birgitta Sennerdal.