facebooktwittermail

Definition av "aktivt brukande" önskas

EU:s jordbrukspolitik, och den svenska tillämpningen, har undan för undan baxats i riktning mot avreglering och frikoppling. Marknadskrafterna ska få verka och lantbrukarna ska anpassa sig till vad marknaden efterfrågar i stället för att producera det som det finns stödpengar till.

Det är tanken, och den kan man ju sympatisera med. Men åtgärder i rätt riktning kan medföra en och annan ovälkommen bieffekt.
När EU:s jordbrukspolitik efter 2013 diskuteras är "aktivt brukande" ett nyckelbegrepp.

Frikopplingen av stöd från produktionskrav 2005 medförde att stöd kan utgå för marker som inte producerar något. Fenomenet passiva brukare uppstod. Flera hundra tusen hektar ger ingen skörd.

Det finns förstås skäl till att marken inte brukas: att lönsamheten bedöms vara för låg är väl det viktigaste. De passiva lantbrukarna har ofta små gårdar som är svåra att få lönsamhet på. Men det är olyckligt att marken ligger orörd.
Det är svårt att förklara för konsumenter och skattebetalare, särskilt som avarter uppstått som att stöd kan gå till flygplatser och golfbanor. Allvarligast är dock att de passiva lantbrukarna inte verkar vara intresserade av att sälja eller arrendera ut. Grannen som vill utöka kommer inte åt mer mark.

Detta motverkar strukturrationalisering och ökar konkurrensen om den mark som trots allt blir tillgänglig. Det trissar upp mark- och arrendepriserna vilket försämrar möjligheterna till lönsamhet för den som satsar och gör det svårare för nystartare.

Det blir svårt att reformera stöd och ersättningar så att aktivt brukande uppmuntras utan att de för den skull åter blir produktionskopplade. Och hur ska en aktiv brukare definieras? Kanske att han eller hon bärgar en skörd - men ska det finnas krav på hur stor ska den vara?

Bättre lönsamhet skulle minska problemen med passiva brukare. Slopade stöd också. Problemet är bara det att det är stöden som ger lönsamhet. I ATL i fredags skrev vi om att inte ens de största gårdarna på de bästa jordarna klarar sig utan stöd.
På sikt ska stöden avvecklas. Men dit är det lång väg. Under tiden får de undan för undan baxas vidare, förhoppningsvis utan oönskade bieffekter. Lars Vernersson