Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Debatt 8 oktober

    ”Tjänstemännens makt i avloppsfrågan är orimlig”

    Besluten kan få långtgående ekonomiska konsekvenser för den enskilde, skriver Arne Gunnarsson.

     Avloppsärenden avgörs av miljö- och hälsoskyddsnämnder.
    Avloppsärenden avgörs av miljö- och hälsoskyddsnämnder. FOTO: Jorgen Hildebrandt

    Miljö- och hälsoskyddsnämnderna utgör en egen myndighet med rätt att fatta beslut som kan ge långtgående ekonomiska konsekvenser för enskilda personer i kommunen. I extrema fall kan besluten leda till ekonomisk ruin.

    Myndigheten kan på många sätt jämföras med våra tingsrätter. Vid tingsrätten är det den allmänna åklagaren som argumenterar om varför en tilltalad ska dömas enligt någon lag. I miljö- och hälsoskyddsnämnden är det den kommunala hälsoskyddsinspektören eller avloppsinspektören, där sådan finnes.

    Det finns dock en stor skillnad. Ingen skulle komma på tanken att delegera rätten att fatta domslut till den allmänna åklagaren. Men miljö- och hälsoskyddsnämnderna skäms inte för att överlåta denna rätt till avloppsinspektören. Han/hon kan opåtalat kräva olika åtgärder, som den ”åtalade” måste följa – och dessutom utfärda hot om vite.

    Men man har ju möjlighet att överklaga, kan man invända. Javisst, men jämför det med om en åklagare skulle ha samma dubbla befogenhet att både åklaga och utdöma domslut. För övrigt så blir resultatet av ett överklagande bara ”vi förlitar oss på inspektörens bedömning, varför överklagandet avslås”.

    Nämnderna gör detta av ren bekvämlighet. De flesta är okunniga lekmän och tycker det är enklast att överlåta allt på inspektören – det är ju han/hon som kan lagen. Om man fortsätter jämförelsen med åklagarna och det vanliga rättsväsendet är nämndemännen också lekmän, men fullt kapabla att fatta beslut.

    Ärenden avgörs ofta av inspektören utan att den tilltalade får möjlighet att föra sin talan – man utgår oftast från generella bedömningar i stället för individuella. Tänk om bilprovningen skulle döma ut bilar som är äldre än 20 år eller saknar fungerande ventilation med motiveringen: ”Enligt min bedömning är alla sådana bilar trafikfarliga.”

    Den enda delegering som bör göras till en inspektör är överenskommelser med sakägare som själva inser att avloppet bör åtgärdas. Alla andra beslut bör fattas av nämnden. Det måste också påtalas att nämndens uppgift inte bara är att företräda statens intressen, utan nämnden har också en skyldighet att företräda sina kommuninvånare. Det är trots allt de som står för nämndens kostnader.

    I avvaktan på att Landsbygdspartiet tar sig in i såväl riksdag som kommunala nämnder, vill jag än en gång uppmana andra etablerade partier att bevaka ovanstående frågor.

    Arne Gunnarsson, talesperson för Landsbygdspartiets arbetsgrupp ”Skitgubbarna”

    Reningsverk – så funkar det. I ATL:s serie om enskilda avlopp från 2016 tittade vi bland annat närmare på minireningsverk. Entreprenören Johan Jerleryd förklarar, och går igenom ett par dolda kostnader.

    Relaterade artiklar

    Till toppen