Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Debatt 11 februari

    ”Tio år i ett energipolitiskt dårhus”

    Att Sverige inte har någon hållbar energipolitik har länge stått klart, inte minst genom de varningar för elbrist som Svenska Kraftnät (SvK) allt oftare utfärdar. Ändå tycks insikten att kanske en kall vinterdag bli strömlös komma som en obehaglig överraskning för de politiker och massmedier som nu yrvaket frågar vad som står på och ropar på åtgärder, skriver två debattörer.

    Detta är ett debattinlägg i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    FOTO: Mostphotos

    Följderna av den politik som inleddes med energiöverenskommelsen 2009 börjar nu bli uppenbara. Redan de motiv som angavs för den nya politiken borde ha fått vaksamma media att vädra olycka men dåvarande näringsminister Maud Olofssons (C) lösa påståenden i överenskommelsen svaldes med hull och hår. CO2-fri vattenkraft och kärnkraft som dittills tjänat oss väl som pålitliga elproducenter beskrevs som otillräckliga. ”För att minska sårbarheten och öka försörjningstryggheten behöver ett tredje ben utvecklas”, var budskapet. Det tredje benet var elproduktion med vindkraft, den mest otrygga av alla energikällor av betydelse.

    I begynnelsen var målet för utveckling av det tredje benet om inte anspråkslöst så i vart fall hanterbart: 30 terawattimmar (TWh) per år. Det beskrevs dessutom som ett planeringsmål, inte ett produktionsmål, och kärnkraft försäkrades fortsatt vara en viktig del av elproduktionen. Överenskommelsen kallades ”en hållbar energi- och klimatpolitik för miljö, konkurrenskraft och trygghet.” I dag står det klart att den är ingetdera. 2009 öppnades i stället en dörr till det energipolitiska dårhus vi nu befinner oss i. Målet 30 TWh har skrotats och förvandlats till ”hundra procent förnybart” och den kärnkraft som sågs som en garant för säker baskraftproduktion har börjat läggas ner. Skåne, Stockholm/Uppsala och Mälardalen tvingas vänja sig vid tanken på elbrist.

    SvK har i olika framtidsscenarier beskrivit vad som väntar om aktuella planer och beslut inom nuvarande politik fullföljs. Det är ingen rolig läsning. I huvudscenariot antas att all kärnkraft är nerlagd till 2040 och sol- och vindkraft är utbyggda till 74 TWh (7+67). Övrig kraftproduktion antas vara oförändrad. Så här beskriver myndigheten följderna: ”När kärnkraften enligt scenariot avvecklas till år 2040 riskerar södra Sverige att uppleva i genomsnitt nästan 400 timmar per år med effektbrist.”

    74 TWh ersätter med råge kärnkraften energimässigt men vi får ändå effektbrist, något som våra energipolitiker aldrig tycks lära sig.

    SvK varnar, andra myndigheter gasar på. Naturvårdsverket och energimyndigheten är i full gång med att utarbeta ”en strategi för hållbar vindkraftsutbyggnad”. Det kallas Miljömålsrådsåtgärd 2018. Titeln skvallrar inte om någon större tankereda hos myndigheterna men vi kan vara säkra på en sak: Regeringen misstänker, med fog, att medborgarna kommer att sätta sig på tvären och inte godkänna en miljö- och klimatpolitik som redan förstört landskap och boendemiljö och som dessutom leder till elbrist. Alltså krävs motåtgärder. Folket skall lära sig att applådera, inte spjärna emot galenskaperna. Arma land.

    Bengt Halén och Einar Fjellman

    Färingtofta Norra, ideell förening

    Tack!

    Ditt debattsvar är nu inskickat.

    Skicka in debattsvar

    Till toppen