Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Debatt 13 november

    Svensk rovdjurspolitik utrotar våra fäbodar

    Politiken måste ändras för att skapa förtroende, skriver representanter från Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk.

    Detta är ett debattinlägg i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

     Det ökade rovdjurstrycket gör det svårare att ha djur på fäboden.
    Det ökade rovdjurstrycket gör det svårare att ha djur på fäboden. FOTO: Bengt Weilert

    Fäbodbrukarna upplever ett ökat tryck från våra rovdjur. Många vittnar om den oro man upplever över att ha djuren på fäboden. I vissa fall avstår man helt, i andra fall förkortas säsongen.

    Kor, getter och får, de tamdjur som har sin hemvist på fäbodskogen, riskerar att bli förföljda, drabbas av panik och i värsta fall dödas av rovdjur. De flesta av våra lantraser bland dessa djur finns på våra fäbodvallar – en miljö där fäbodbruket skapar stor artrikedom och biologisk mångfald.

    Fäbodbruket är mera av en livsstil än en ekonomiskt lönande verksamhet. Kraftigt ökat rovdjurstryck under de senaste 30 åren stressar inte bara tamdjuren på skogen utan bidrar även till att utrota fäbodbruket i Sverige.

    Fäbodbrukaren måste ha tilltro till rovdjurspolitiken. När vargen som utrotnings­hotad art vinner terräng på fäbodbrukarens bekostnad faller många andra utrotningshotade arter som domino­brickor.

    Vi vill se förändringar av rovdjurspolitiken som kan skapa förtroende hos fäbodbrukaren, och avgörande är:

    • Det samlade rovdjurstrycket måste ner och landsbygdsbornas och fäbodbrukarnas oro måste tas på större allvar.

    • Det är inte fäbodbruket som ska finansiera rovdjurspolitiken – full kostnadsersättning krävs för förebyggande insatser och vid skadeangrepp.

    • Acceptera att när fäbodbrukaren har problem så måste det erkännas och inte krävas bevis för ett flertal attacker och många dödade och skadade husdjur – skyddsjaktsreglerna behöver reformeras.

    • Mer och bättre hjälp till före­byggande åtgärder som kan sättas in redan vid störningar så att ett rovdjursangrepp aldrig behöver ske – det skulle gynna alla.

    • Dokumentation av effekter vid störningar och angrepp för att öka kunskaperna om påverkan på tamdjurens hälsa och beteende för att kunna få även indirekta skador godkända som negativ rovdjurspåverkan.

    • Bättre samordning mellan myndigheter. Den ena handen ger och den andra handen tar. Fäbodbruket får ersättningar från framför allt jordbruksstöd, såväl från EU som nationella. Dessa stöd äts snabbt upp när andra myndigheter inte ersätter de kostnader som uppstår av den förda rovdjurspolitiken.

    Avslutningsvis har fäbodrörelsen också en öppen fråga till myndigheten Naturvårdsverket som har ett stort ansvar för rovdjurspolitiken. När det gäller vargar så ska det minsta antalet vargar för gynnsam bevarandestatus vara 300 individer i Sverige.

    När blev Sverige att betrakta som de områden som vi väljer att kalla fäbodland – Värmland, Dalarna, Gävleborg, Jämtland? I dessa län finns en stor kon­cent­ration av vargar som enligt vår uppfattning borde spridas över ett större område.

    Naturvårdsverket har erbjudits replik men avstår.

    Kenneth Johansson, ordförande

    Olle Berglund, vice ordförande

    Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk

    Tack!

    Ditt debattsvar är nu inskickat.

    Skicka in debattsvar

    Till toppen