Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Debatt 18 mars

    ”Det måste vara praktiskt att följa lagen”

    Lagstiftaren borde fundera över småbrukarnas betydelse för en levande landsbygd, skriver Lars Dittmer.

    Detta är ett debattinlägg i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    FOTO: unknown

    En klar majoritet av Sveriges bönder är småbrukare och bland dem som har djur är då djurhållningen en bisyssla. Anledningen till verksamheten kan vara att bevara en släktgård eller att man har ett intresse för att leva naturnära.

    Dessa småbönder bor kvar på landet och håller de små betena öppna, vilket är till gagn för flora, insekter och fåglar. De små böndernas primära mål är inte att bli rika, och de håller även små åkrar och betesmarker öppna, vilket gynnar den bio­logiska mångfalden.

    Men småbrukarnas antal minskar. Jag menar att problemet är att småbrukarna inte kommer till tals. Bönder representeras bland annat av LRF och Fåravelsförbundet. Som jag ser det finns det en tendens att de som väljs att representera alla medlemmar har större verksamheter. Konsekvensen kan bli att småböndernas frågor aldrig diskuteras.

    Fåravelsförbundet organiserar endast 25 procent av Sveriges fårägare. Risken är stor att de 75 procent av landets fårägare som har färre än 28 tackor inte får en effektiv representation.

    LRF:s överordnade mål är ­givetvis att förbättra bönders ekonomi, och man talar i huvudsak om att förbättra produktionen tillsammans med livsmedelsindustrin. Detta mål sammanfaller inte nödvändigtvis med de små gårdarnas intressen.

    Politiker och myndigheter fo­kuserar på miljöområdet, där olika intresseorganisationer har stort inflytande. Jag anser att det har lett till att myndigheterna utvecklar byråkratin utan hänsyn till vad detta be­tyder i form av arbete och kostnader. Ett tydligt exempel på detta är all, för mig onödig, rapportering med hänsyn till smitta.

    Konsumentorganisationerna tycks inte förstå behovet av att stödja direktmarknaden producent till konsument, något som vore viktigt för småbrukare. De tycks verka för certifieringar och märkning som saknar relevans vid direktförsäljning.

    Slaktreglerna skulle också kunna förenklas. En liten får­ägande bonde har rätt att slakta lamm för eget bruk, men hen får inte sälja det vidare eller ens ge det till sina egna barn som flyttat hemifrån. Däremot får en jägare efter EU-beslut 2004 sälja skjutet vilt i mindre mängd till konsument utan inblandning av någon myndighet.

    Boskap som slaktas på gården slipper en slakttransport med tillhörande stress. Slakt hemma på gården ger bättre djurskydd, ostressat kött ger bättre köttkvalitet och kostnaderna för transporten bortfaller. Skadas ett djur, till exempel bryter ett ben, kan djurägaren slakta och konsumera köttet själv, annars återstår bara att skicka djuret till destruktion till en orimligt hög kostnad.

    I mindre djurbesättningar är smittrycket lägre, vilket innebär att djuren är minst lika friska med mindre medicinering än i stora besättningar. Därför är det givet att direktförsäljning av hemslaktat kött till konsument borde vara lagligt.

    Stora företag har kapacitet att investera och efterleva även komplicerade regler, för mindre företag är det svårare. Lagstiftningen borde främst utformas efter småbrukarnas behov. Det måste vara naturligt och praktiskt att följa lagen utan byråkratiska hinder.

    Lagstiftaren borde fundera över småbrukarnas betydelse för en levande landsbygd. Man är i dag på väg att lagstifta bort deras viktiga kompetens.

    Lars Dittmer

    Hestra

    LÄS OCKSÅ: Utan avlivning i hägnet ingen uppfödningDe vill förändra reglerna för avlivningMobilslakt och industrislakt likvärdiga alternativ

    Tack!

    Ditt debattsvar är nu inskickat.

    Skicka in debattsvar

    Till toppen