Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Debatt 4 december

    Ta vara på utmarksbrukarnas kunskap

    Utmarksbrukarnas kunskaper är värda att tas till vara. De kan komma till nytta i kampen mot barkborreangrepp, skriver Kelvin Ekeland, Näsviken.

    Detta är ett debattinlägg i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

     Det kan vara så att barkborrebekämpningens lösning inte är vad Skogsstyrelsen betraktar som skoglig. Äldre tiders användning av skogen och bruket av utmarker kan ge värdefull kunskap i kampen mot granbarkborren, skriver Kelvin Ekeland.
    Det kan vara så att barkborrebekämpningens lösning inte är vad Skogsstyrelsen betraktar som skoglig. Äldre tiders användning av skogen och bruket av utmarker kan ge värdefull kunskap i kampen mot granbarkborren, skriver Kelvin Ekeland. FOTO: TT

    Skadegörare i skogen, (LT:s förlag 1976) beskriver barkborren. Största vikt måste läggas vid förebyggande åtgärder. Det är lättare att förebygga än att bekämpa.

    Hur var det förr? Jag har sysslat med etnoekologi en lång tid av mitt liv. Det gäller då att studera hur folk fungerar som ekologisk faktor. Hur har människans närvaro i skog och utmark påverkat barkborren?

    Utmarken har fått sitt namn därför att den fanns utom de hägn och tomter som inte tålde kreatur som bökade och betade. Undantag fanns förstås. Särskilda utrymmen som stior och hönsgårdar kunde finnas inom hägnen för att styra hemdjur som grisar och höns, men ofta fick de också följa med betesdjuren till sätrar och fäbodar.

    Det råder i dag stor kunskapsbrist och osäkerhet hos ”skogsfolk” när det gäller landskapsperspektivet på utmarkerna, både med avseende på utbredning, biologisk mångfald (även skadegörare och patogener) samt historisk markanvändning.

    Jag nämnde att grisar och höns kunde finnas på fäbodar. Fäbodar i bruk finns nu i liten omfattning. Men sant är att grisar och höns har en direkt effekt på alla insekters närvaro. När utmarksbruket var nödvändigt i jordbrukets förvaltning var effekten betydande.

    Man kan se ett samband mellan ett mer fattigt och kategoriserat utmarksbruk och barkborreangrepp. I Sverige har det varit en ständig kamp sedan 1970-talets förödande angrepp i Klarälvsdalen. Då hade säterbruket och skogsbetet i Värmland haft en kraftig tillbakagång.

    Jägmästare Segolsson vid Skogsvårdsstyrelsen gjorde en heroisk insats men kampen mot barkborrarna har varit ständigt pågående sedan dess, om än oftast i mindre omfattning än dagens. Man måste naturligtvis arbeta med frågan i ordinarie organisation för att få uthållighet i en sedan 40 år pågående kamp.

    Det krävs kunskap för förebyggande och långsiktiga åtgärder. Etnoekologin behöver bli en vetenskap. Vi behöver inte bara veta hur det är utan också kunna säga varför det är så.

    Man frågar sig vad Skogsstyrelsen vet om detta? Vad finns om etnoekologi i den massiva, tydliga och snabba information som myndigheten vill prioritera till skogsbrukaren? Vilka erfarenheter har Skogsstyrelsen hämtat från utmarksbrukarna?

    Att skogsägaren har kunskap är en förutsättning för att skadorna ska kunna begränsas. Vad ska man göra när insekterna svärmar? Vilka utbildningar av skogliga tjänstemän och berörda myndighetsanställda behövs? Vilka åtgärder för långsiktig bekämpning av granbarkborre tillråds?

    Nyligen gav Skogsstyrelsen besked om att den ska samla alla berörda till en dialog kring hur vi gemensamt undanröjer de hinder som kan finnas för att skogsnäringen ska kunna agera. Kommer Centrum för biologisk mångfald och Förbundet svensk fäbodkultur och utmarksbruk (FSF) samt LRF att vara inbjudna?

    Det kan vara så att barkborrebekämpningens lösning inte är vad Skogsstyrelsen betraktar som skoglig. Äldre tiders användning av skogen har varit en källa för energi, för mat och för byggande. I landet användes skogen tidigare i stor utsträckning för vedhuggning och som betesmarker för boskap, även tamrenar.

    Vi har ett allvarligt läge. All kunskap behövs.

    Kelvin Ekeland

    Näsviken

    Tack!

    Ditt debattsvar är nu inskickat.

    Skicka in debattsvar

    Kommentarer

    Genom att kommentera på Atl så godkänner du våra regler.

    Till toppen