Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Debatt 14 juli

    Låt skogsägarna bestämma hur de brukar skogen

    Det är inte den enskilde skogsägaren som är hotet mot mångfalden, utan i första hand staten, anser debattören Sverker Liden.

    Detta är ett debattinlägg i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

     Sverker Liden.
    Sverker Liden. FOTO: Privat och Shutterstock/TT

    Generaldirektör Herman Sundqvist frågar i en debattartikel i ATL hur man ska gå vidare för att säkra skogens mångfald eftersom de flesta aktörerna, med olika utgångspunkter, underkänner tillämpningen av nyckelbiotopsiden. Vilka svagheter har den?

    Trots att 30 procent av skogsmarken omfattas av olika typer av skydd är det inte tillräckligt. Det grundläggande felet är att man försöker frysa ögonblick i utvecklingen på en ståndort i stället för att utveckla förutsättningar för tillräckligt stora arealer av olika skogstyper i ett allsidigt skogsbruk.

    Det är inte den enskilde skogsägaren som är hotet mot mångfalden, utan i första hand staten genom Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna. De bedriver en verklighetsfrämmande myndighetsutövning inom skog- och viltförvaltning vars resultat är granskog överallt. Det problemet kan lätt lösas eftersom det är riksdagen som lagstiftar om statens myndighetsutövning.

    Om viltförvaltningen utgår från bevarandeintresset, inte bara för älgen utan också skogen, är det lätt att motivera att riksdagen bör besluta om en lägsta i stället för en högsta nivå på älgstammen. I Finland är älgtätheten hälften och i Kanada en femtedel av Sveriges.

    Riksdagen bör besluta att lägsta älgtäthet bör vara två älgar per 1 000 hektar och överlåta åt skogsägaren att därefter anpassa älgstammen till det skogsbruk som bedrivs. Älgbyråkratin kan läggas ned. Jaktens organisation är ingen samhällsuppgift och strider mot grundlagen.

    Nyckelbiotopsidén är en variant av Ängsömodellen, som konstaterades vara oduglig för 100 år sedan. I stället bör riksdagen inte bara tillåta utan även göra det möjligt för skogsägarna att bruka skogen på många olika sätt. Då får man mångfalden på köpet.

    Det strider naturligtvis mot en av byråkratins innersta drivkrafter, nämligen föreställningen att inget kan bli rätt som inte beslutats av en myndighet och helst försetts med ett litet bidrag.

    Mycket av tillämpningen av de samlade praktiska kunskaperna om och erfarenheterna av skogsvård, liksom forskningen, bygger på hur man utvecklar bestånd och skogar för olika trädslag eller trädslagsblandningar på olika ståndorter. Valet av metoder är beroende av vilka ekonomiska utgångspunkter man har eller vilken skogstyp man gillar. Nyckelbiotoper kan vara intressanta studieobjekt men går inte att använda i en allsidig bevarandemodell. Som framgått av debatten blir behovet av avsättningar oändligt.

    1994 års skogspolitiska beslut måste respekteras av regeringen och myndigheterna. Det betyder att skogsägaren inte bara har ansvar för skogsbruket på sin fastighet, utan också ska ha rätt och möjlighet att bedriva ett ståndortsanpassat skogsbruk.

    Viltförvaltningen bör skötas ur ett bevarandeperspektiv som all annan förvaltning av faunan och samordnas med skogsvårdslagen. Nyckelbiotopförvaltningen är ett stickspår utan mål och strategi.

    Satsa på ett aktivt skogsbruk som kan anpassas till de förändringar i natur och klimat som väntas i framtiden. Eftersom registreringarna av nyckelbiotoper inte diarieförs kan de läggas in i Skogsstyrelsens hemliga register så upphör även de skadliga bojkotterna.

    Sverker Liden, jägmästare, skogsägare, mångfaldsarbetare

    Tack!

    Ditt debattsvar är nu inskickat.

    Skicka in debattsvar

    Till toppen