Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Debatt 15 april

    Låt inte klimatångesten straffa ut landsbygden

    Debattörens tips för minskade utsläpp och minskad klimatångest: Verka aktivt för att skogen brukas, lantbruket producerar och landsbygden lever så att städerna får någonstans att binda koldioxid.

    Detta är ett debattinlägg i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

     ”Om avgränsningen för beräkningen görs inom ett lands gränser och avgång ska räknas inom samma land måste även hänsyn tas till vilken naturgiven koldioxidbindningsförmåga respektive land har över tid i förhållande till sin avgång.”
    ”Om avgränsningen för beräkningen görs inom ett lands gränser och avgång ska räknas inom samma land måste även hänsyn tas till vilken naturgiven koldioxidbindningsförmåga respektive land har över tid i förhållande till sin avgång.” FOTO: Mostphotos

    Vid en jämförelse av koldioxidavgång per capita kan man ur den gängse statistiken utläsa att en indier har 60 procent lägre klimatpåverkan än en svensk och att en tysk har hälften av koldioxidavgången per capita jämfört med en amerikan.

    Hur ser jämförelsen ut om hänsyn i stället tas till ett lands koldioxidbindningsförmåga över tid i relation till folkmängd? En av de fotosyntesorganismer som binder koldioxid under längst livscykel är skog. Sveriges skogsareal är 69 procent av den totala landarealen vilket gör att vår territoriella avgång motsvarar cirka 140 ton koldioxid per kvadratkilometer skog.

    Indiens skogsareal är 24 procent av den totala landarealen vilket gör att deras koldioxidavgång är nästan 2 900 ton per kvadratkilometer skog. Med samma beräkning är Tysklands avgång 6 100 ton, Storbritanniens hela 13 300 och USA:s cirka 1 500 ton per kvadratkilometer.

    Om avgränsningen för beräkningen görs inom ett lands gränser och avgång ska räknas inom samma land måste även hänsyn tas till vilken naturgiven koldioxidbindningsförmåga respektive land har över tid i förhållande till sin avgång. På samma sätt som banken graderar vilken återbetalningsförmåga en låntagare har baserat på hur denne har skött sin ekonomi och hur den kommande inkomsten ser ut.

    Om beräkningarna inte tar hänsyn till koldioxidbindningsförmågan utan bara rakt av jämför per capita låter man automatiskt ett mindre tätbefolkat, skogsrikt land ”binda” koldioxiden för ett mer tätbefolkat land med låg inhemsk bindningsförmåga. Rättvisan i det kan vidare diskuteras.

    Sverige har under de senaste 100 åren vårdat sin största koldioxidbindningskälla, skogen, så otroligt bra att volymen skog fördubblats under den perioden. Det årliga uttaget från skogen har varit cirka 80 procent av tillväxten vilket gjort att vi för varje år ökat koldioxidbindningsförmågan tack vare ökad tillväxt och ökat förråd av skog.

    Enligt en uträkning som 2017 gjorts av Skogssällskapet har den svenska skogen i dag bundit motsvarande 374 ton koldioxid per svensk invånare, det motsvarar en koldioxidavgång för en svensk med en livslängd på 83 år med nuvarande utsläppsnivåer. Siffror som nypåfunnen urban stadsgrönska bara kan drömma om.

    I dessa alarmistiska tider där Sveriges totala miljöpåverkan och landsbygdsfientliga miljöskatter och åtgärder flitigt diskuteras kan den klimatångestdrabbade urbana människorna stilla sitt sinne med att tänka på de gröna näringarnas gärning. De kan framöver aktivt verka för att skogen brukas, lantbruket producerar och landsbygden lever så städerna får någonstans att binda koldioxid.

    Mattias Laitamaa

    Skogsägare och yrkesaktiv inom biobränslesektorn

    Tack!

    Ditt debattsvar är nu inskickat.

    Skicka in debattsvar

    Till toppen