Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Debatt 2 juni

    Ge produktiv åkermark bättre skydd

    Om livsmedelsproduktionen ska öka måste Miljöbalken revideras så att produktiv åkermark klassas som väsentligt samhällsintresse i exploateringsärenden, skriver Göran Nilsson.

    Detta är ett debattinlägg i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    FOTO: Istock

    Vilka värden kan sättas på den svenska åkermarken? Finns det övergripande och nationella överväganden som bör stå över det kommunala planmonopolet i diskussioner kring åkermarkens användning?

    Frågorna får relevans i diskussioner kring Sveriges krisberedskap och kommunala planer på exploatering av åkermark. Det kan vara värt att reflektera över vår livsmedels­produktion och åkermarkens roll i ett samhällsperspektiv.

    Jordbruket har genomgått stora förändringar – på 1960-talet fanns det 3 miljoner hektar åkermark, 2019 var siffran 2,5 miljoner hektar. Under de senaste fem åren har 45 000 hektar mark försvunnit från aktiv livsmedelsproduktion. Åkermarken minskar i hela Sverige, procentuellt störst är minskningen i skogsbygder beroende på igenväxning.

    Men minskningen beror också på exploatering av jordbruksmark för bebyggelse och infrastruktur. Då är det ofta den allra bördigaste åkermarken som försvinner. Cirka 600 hektar produktiv mark per år bebyggs. Det förväntas fortsatt urbanisering och befolkningsökning, Boverket an­ger i en prognos ett behov av 270 000 nya bostäder under den kommande femårsperioden.

    Före 1990 var jordbrukspolitikens viktigaste syften att ha god livsmedelsberedskap genom hög självförsörjningsgrad, ett nät av beredskapslager och reglering av priserna på olika jordbruksprodukter. 1990, vid kalla krigets slut, då Sveriges bönder producerade 75 procent av landets livsmedel, kom ett riksdagsbeslut om avreglering.

    Denna hann dock aldrig komma till stånd, vid EU-inträdet 1995 blev vi en del av unionens gemensamma jordbrukspolitik. Följden blev ökad import som lett till att vi i dag har en inhemsk produktion av cirka hälften av de livsmedel vi konsumerar. Nu hörs dock politiska signaler om att åter höja livsmedelsberedskapen.

    Det var en viktig nyhet 2017 när riksdagen beslutade om en nationell livsmedelsstrategi, med sikte mot 2030. Det finns en bred politisk enighet om att livsmedelsproduk­tionen måste öka och under 2020–2025 satsas totalt 846 miljoner kronor inom ramen för strategin. Det är öronmärkta pengar till olika myndigheter och aktörer som anses bäst lämpade för att arbeta för en ökad produktion.

    I samhällsdebatten framförs önskemål om att öka odlingen av olika proteinrika baljväxter, både för humankonsumtion och för att ersätta soja i djurfoder. Men den tillgängliga odlings­arealen för exempelvis ärter och åkerbönor begränsas av känsligheten för olika växtföljdssjukdomar, rekommendationen är att inte odla grödorna oftare än vart sjätte till åttonde år. Andra önskemål handlar om ökad odling av grödor för energiproduktion, till exempel vete för etanolframställning eller salix för produktion av bränsleflis.

    Det finns också samhälleliga önskemål om att åkermark ska bidra med en rad ekosystemstjänster och erbjuda ökad biologisk mångfald. Ska våra slättlandskap i ökad utsträckning berikas med lähäckar, vattenmiljöer, fånggrödor och lärkrutor? Kan lant­bru­karna få ersättning för åtgärder som bidrar till klimatkompensation i form av kol­inlagring i åkermark?

    I diskussioner kring den urbana expansionen framhålls ibland att det är billigare att bygga på åkermarken än att förtäta i staden.

    Men om livsmedelsproduktionen ska öka, livsmedels­beredskapen höjas och åkermarkens användning diversifieras av hälso- och klimatskäl – då kanske det finns anledning att räkna in en mängd ”osynliga” värden på åkermarken i olika kalkyler och planeringsstrategier.

    Propåer har framförts om att åkermark skulle kunna innefattas i begreppet ”riksintresse” i den fysiska planeringen. Om det finns en stark opinion kanske lagstiftarna kan nås av önskemål om att revidera Miljöbalken så att produktiv åkermark får en annan tyngd och bättre skydd i relation till vad som anges som ”väsentliga samhällsintressen” i exploateringsärenden.

    Vem tar på sig rollen som ”åkermarkskramare” för att värna den goda svenska jorden?

    Göran Nilsson, agronom, Ängelholm

    Tack!

    Ditt debattsvar är nu inskickat.

    Skicka in debattsvar

    Till toppen