Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Debatt 6 mars

    Enskilda avlopp har ingen negativ miljöpåverkan

    På landsbygden är det egna avloppet ofta en naturlig del i kretsloppet, stoppa häxjakten på enskilda avlopp och gör en bedömning från fall till fall, uppmanar Ulla Forsling från Umeå.

    Detta är ett debattinlägg i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

     Den naturliga reningen fungerar på landsbygden, menar skribenten.
    Den naturliga reningen fungerar på landsbygden, menar skribenten. FOTO: Christine Olsson/TT

    Myndigheter förstår inte, eller vill inte förstå, att den naturliga reningen fungerar på landsbygden och att det enskilda avloppet inte har någon negativ miljöpåverkan. Men ändå pågår en häxjakt på de enskilda avloppen.

    I tätorter och städer blir de stora avloppsmängderna från hushållen och andra aktiviteter ett stort miljöproblem. Stora mängder gödningsämnen och gifter släpps ut från alla avloppsverk. Exempelvis släppte Umeås avloppsverk 2018 ut mer än 584 ton totalkväve och mer än 2,3 ton fosfor till Umeälven.

    De flesta av oss som bor på landsbygden ser det egna avloppet som en näringsresurs och en del i kretsloppet. Väl fungerande avlopp med naturlig rening är inget problem från hälso- och miljösynpunkt.

    Därför bör man göra en bedömning från fall till fall, vilket också framgår av Miljöbalkens kapitel 2 paragraf 2 där det beskrivs att balken behandlar åtgärder som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet. Men det verkar inte kommunerna bry sig om.

    I Förordning 1998:899 om miljöfarlig verksamhet, paragraf 12, står det: ”Det är förbjudet att i vattenområde släppa ut -avloppsvatten från vattentoalett eller tätbebyggelse, om avloppsvattnet inte har genomgått längre rening än slamavskiljning. Vad som sägs i första stycket gäller dock inte om det är uppenbart att sådant utsläpp kan göras utan olägenhet för hälsa eller miljö.”

    Observera att förordningen inte använder ordet risk utan olägenhet.

    Med vattenområde avses i Miljöbalken ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd. Det innebär för de flesta av oss som bor i glesbygden att det inte krävs mer -rening än slamavskiljning. Kommunen har inget stöd i lagen när den på sin hemsida påstår att grundkravet alltid är en längre rening än slamavskiljning.

    Om något avlopp skulle behöva åtgärdas i ett vattenområde finns det regler i Havs- och vattenmyndighetens allmänna råd 2016:17. Där kan man läsa att det är många faktorer som ska beaktas i det enskilda fallet. Kommunerna kan inte, enligt lagen, dra alla över en kam.

    Därför bör ägarna av det enskilda avloppet kräva lagtexten och inte ett allmänt påstående om att Miljöbalken eller reglerna kräver påtalad åtgärd. Jag vill också påstå att om en regel grundas på allmänna råd är den inte tvingande i juridisk -mening. I en demokrati ska inte en enskild inspektör efter eget tyckande kunna kräva åtgärder och höja upp ett allmänt råd till en straffsanktionerad föreskrift.

    Ulla Forsling

    Östansjö, Umeå

    Tack!

    Ditt debattsvar är nu inskickat.

    Skicka in debattsvar

    Till toppen