Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Debatt 28 maj

    Södramodellen bäst för företaget och medlemmen

    Det duger inte att föreningen betalar vare sig mera eller mindre för medlemmarnas timmer än vad detta är värt på en marknad, skriver debattören: ”Detta är ett resonemang som låter såsom hämtat från gamla tider.”

    Detta är ett debattinlägg i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

    FOTO: Södra/Mostphotos

    ATL har några gånger rapporterat om att det inom Södra Skogsägarna finns en viss opposition mot den finansieringsmodell som föreningen har och har haft under en del år. Enligt en del uppgiftslämnare försvårar Södramodellen för yngre medlemmar, och den är inte ”rättvis”, eftersom virkesleveranserna inte prissätts tillräckligt högt.

    Detta är ett resonemang som låter såsom hämtat från gamla tider. Utan att jag känner till vem som förespråkar vad gissar jag att det finns två falanger av kritiker. Det kan vara gamlingar och ideologer, som tycker att ”allting var bättre förr”, och det kan vara yngre medlemmar som vill bli subventionerade av andra.

    Då är det viktigt att förstå att det i varje produktionsprocess finns olika produktionsfaktorer. I en skogsindustri krävs både råvara och kapital, förutom naturligtvis kompetenser och annat. För att industriföretaget ska gå bra måste det ha ett inflöde av både råvara och kapital i proportioner som är i en slags balans. Om företaget ska prioritera råvaran blir det på bekostnad av kapitalet, och även det omvända gäller.

    I ett företag med så kapitalkrävande verksamhet som Södras måste medlemmarna ha incitament att försörja föreningen med både virke och pengar. Det klassiska problemet i kooperativa föreningar är att åstadkomma en balans mellan dessa båda typer av incitament.

    Oftast – särskilt i gamla tider – försöker föreningarna att få medlemmarna att investera genom ett omfattande regelverk. Det är och var piskan som styrde, medan moroten var satt på undantag.

    Finessen med Södramodellen är emellertid att här är det moroten som gäller. Marknadsmekanismer har ersatt de tvingande regelverken. Medlemmarna kan handla med sina kapitalinsatser så att var och en investerar just det som vederbörande vill.

    Medlemmen stimuleras att leverera eftersom det sker insättningar på medlemskontona i samband med leveranserna. Medlemmen får en kapitalavkastning som är relaterad till de förtjänster som föreningen gör.

    Det duger inte att föreningen betalar vare sig mera eller mindre för medlemmarnas timmer än vad detta är värt på en marknad. I så fall skulle ju industriverksamheterna ibland stå med ledig kapacitet och ibland inte kunna ta emot allt som levereras, och i båda fallen uppstår ju betydande ineffektivitet. Detta rimmar inte med en målsättning att föreningen ska ge mest möjliga värde till medlemskåren.

    Låt oss hoppas att Södras årsstämma och styrelse även i fortsättningen står upp för Södramodellen. Det vore förödande att ge upp marknadsstyrningen och att låta ”rättvisa” bli ett rättesnöre.

    Jerker Nilsson

    Professor i ekonomi

    SLU, Uppsala

    Tack!

    Ditt debattsvar är nu inskickat.

    Skicka in debattsvar

    Till toppen