Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Debatt 16 december 2018

    Ge alla länder rätten att skydda jordbruket

    Tiden när USA och EU kan diktera villkoren är definitivt förbi.

    Detta är ett debattinlägg i ATL, lantbrukets affärstidning. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här!

     Ghana är ett av de länder där lokala bönder har svårt att konkurrera med starkt subventionerade importvaror som ris från USA.
    Ghana är ett av de länder där lokala bönder har svårt att konkurrera med starkt subventionerade importvaror som ris från USA. FOTO: Penny Tweedie / Alamy

    I svensk jordbruksdebatt brukar Blairhouseöverenskommelsen 1992, handelsavtalet mellan EU och USA, betraktas som en milstolpe som förändrade allt. Det är en alltför enkel förklaring till det som gör jordbruket till en ständigt bidragsberoende samhällsfunktion.

    Bakgrunden till dagens situation började långt tidigare med andra världskriget och den dominerande funktion som USA har haft i Europa sedan dess. Det amerikanska intresset för europeiskt jordbruk beror på behovet av avsättning för amerikanska jordbruksprodukter. Något som i och för sig stört europeisk politik sedan 1800-talet.

    USA accepterade dock efter kriget ett europeiskt intresse att försörja befolkningen med lokalproducerade produkter och i slutet av 1960-talet var det enbart importen av fodervaror som soja och majs som styrdes av amerikanska intressen.

    Vid den missväxt som uppstod i början av 1970-talet och som stoppade exporten av fodervaror till Europa beslutade EG/EU att stödja egen odling av proteinfoderväxter.

    En stor odling uppstod snabbt. Detta störde USA som tog upp frågan i Gatt som malde frågan fram till 1990 då USA vann diskussionen. Vilket i sin tur resulterade i Blairhouseöverenskommelsen 1992 mellan EU och USA, som reglerar produktion och handel.

    Övriga delar av världens jordbruk hade då ännu ingen talan. Detta skiljer dagerns situation från de förutsättningar på 1980-talet som skapade de regler som i dag styr jordbrukets produktionsvillkor globalt och världshandeln med jordbruksprodukter.

    Det handelskrig som USA nu har skapat måste också påverka den globala jordbrukspolitiken. Turbulensen som kinesiska tullavgifter skapar i det amerikanska jordbruket driver fram ett behov av att reformera WTO-reglerna om jordbrukspolitiken.

    Det är långt ifrån bara USA (och EU) som kräver en reformering av WTO Act on Agriculture! Den nuvarande situationen med ”icke handelsstörande subventioner” har låst världsmarknadspriserna på en alltför låg nivå och är ett stort irritationsmoment över hela världen. Det borde irritera lantbruksorganisationer världen över då politiken lokalt bland annat tvingats ”uppfinna” miljöproblem som man kan subventionera åtgärder/stöd mot.

    Det har medfört globalt sänkt status för jordbruket, en syndabocksroll, som driver på flykten från landsbygden och ökar urbaniseringen helt i onödan. När situationen borde vara det omvända.

    Lösningen är att reformera WTO Act on Agriculture och inse att alla nationer och ekonomiska zoner har rätten att skydda det lokala jordbruket och den lokala livsmedelsproduktionen med tullar – precis som nu Kina och USA gör i detta handelskrig.

    Om alla hade denna rätt att skydda den egna jordbruksproduktionen hade inget handelskrig behövt uppstå där världens bönder blir kanonmat.

    Thomas Gunnarson

    Sekreterare Familjejordbrukarnas Riksförbund

    Tack!

    Ditt debattsvar är nu inskickat.

    Skicka in debattsvar

    Till toppen