”Skogsägarna fick rätt till ersättning – men statens check saknar täckning”
Regeringen har infört en rätt till ersättning när skogsägare nekas avverkning på grund av artskydd. Men utan tillräcklig finansiering och ett datum för när lagen ska börja gälla riskerar reformen att bli ett tomt löfte, skriver Håkan Bergqvist.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
När Mark- och miljööverdomstolen i slutet av juni stoppade familjen Hyttstens avverkning i Konäs blev domen en symbol för allt som är fel med artskyddet. Familjen har förlorat brukanderätten på 70 procent av sin skog, som numera inte går att använda som säkerhet för banklån – ett generationsskifte har blivit osäkert. Sedan den 16 juni 2026 finns en lag som ska ändra på just den saken: markägare som nekas avverkning på grund av artskydd ska få ersättning motsvarande 125 procent av värdeminskningen (prop. 2025/26:230). Men lagen saknar fortfarande ett ikraftträdandedatum – den börjar gälla ”den dag regeringen bestämmer”, och det datumet är inte satt.
Ett löfte om ersättning är bara värt något om det finns pengar att betala ut. Och där brister det redan innan lagen ens trätt i kraft.
Regeringen har avsatt 100 miljoner kronor per år från 2027 till de nya artskyddsersättningarna – ”ett potent ersättningssystem”, enligt vikarierande klimat- och miljöminister Johan Britz. Räknat mot Skogsstyrelsens egna prisnivåer för skyddad skog räcker det till knappt 500 hektar om året, i hela landet.
Vi har redan facit på vad som händer när pengarna sinar. Skogsstyrelsen bildade under 2025 bara 955 hektar nytt biotopskydd och nya naturvårdsavtal, en fortsättning på flera års låga nivåer. Orsaken, enligt myndigheten själv: anslaget åts upp av intrångsersättningar för nekad avverkning i fjällnära skog. Samma myndighet ska nu även hantera artskyddsersättningarna.
Mönstret är känt. 2021 slutade Skogsstyrelsen registrera nyckelbiotoper vid avverkningsanmälan. Markägare hade sett skogens ekonomiska värde rasa utan ersättning, och resultatet blev att fler höga naturvärden i stället avverkades innan de hann investeras. Ett artskydd utan avsatta medel riskerar samma agerande: hellre avverka snabbt än vänta på en ersättning som aldrig kommer.
Centerpartiets Helena Lindahl har reserverat sig mot regeringens hantering av just ikraftträdandet. Hon kallar den ”anmärkningsvärd” och skriver att regeringen ”dragit frågan i långbänk”. Men Lindahl reserverar sig mot tidsplanen – inte mot finansieringen. Den reservationen står bara V och MP bakom.
Skogsindustrierna har läst skogsutredningen och lyfter fram ett förslag som det viktigaste: en tydlig politisk gräns för hur mycket skog som får undantas produktion. Ett underfinansierat ersättningssystem ger dem det resultat, helt utan lagstiftning.
Rätten till ersättning är rätt princip. Men en rättighet utan pengar och utan startdatum är ingen rättighet, det är en avsiktsförklaring med skogsägarnas underskrift och statens plånbok stängd. Landsbygdsminister Peter Kullgren har lovat att markägare ”inte ska bära kostnaden för samhällets ingrepp på egen hand”. Men regeringen avsätter inte tillräckligt med pengar för att det löftet ska hålla.
Höj anslaget och sätt ett datum – annars är rätten till ersättning bara ord på ett papper ingen tänkt betala för.
Håkan Bergqvist
Pensionär