”Bonde är det alla företagare borde vilja vara”

Allt färre lantbrukare kallar sig bonde. Desto fler presenterar sig som företagare. Det är synd. Bonde är det alla företagare borde vilja vara.

För vilka andra yrkestitlar än bonde har försett mänskligheten med mat i årtusenden? En grupp vars innovationer och arbetsamhet ständigt lyckas göra en växande befolkning rikare. Och om många typer av företag drivs med nästa kvartal för ögonen står den klassiska gårdsdriften för motsatsen – där är nästa generation perspektivet.

Att vara bonde är att gå i någon annans skor. Det är förfädernas och barnens skor bonden lånar under sin stund på jorden. Sedan hedenhös har brukandet gått i arv ”från far till son och måg”, som poeten Erik Axel Karlfeldt har beskrivit det i dikten Till en jordförvärvare.

Den Nobelpriskrönte poetens ord är träffande för den gamla bonderollen på flera sätt. Ägandet och brukandet av jorden har historiskt ofta varit kopplat till männen och släkten. Men det här har lyckligtvis ändrats.

Nu är det självklart att ett lantbruk kan gå från mor till dotter och svärdotter. Det börjar till och med bli allt vanligare med generationsskiften på lantbruk som genomförs utan släktband mellan överlämnarna och övertagarna.

Det som däremot lär förbli sig likt är att jorden ska fortsätta brukas. För det är vad som är kärnan i att vara bonde – de långa tidshorisonterna, förvaltarskapet och ett arbete så nära djur och natur som det går att komma.

Dessa värden – långsiktighet, hållbarhet och naturkännedom – är sådana som ligger i tiden. Ställda inför klimatförändringar och miljöförstörelse har det blivit viktigare än någonsin att näringslivet förmår ta hänsyn till mer än den kortsiktiga ekonomiska avkastningen. Nu söks modeller, regelverk och ledarskap som uppmuntrar långsiktighet och hållbarhet.

En del initiativ för att göra näringslivet – såväl som det offentliga – mer långsiktigt och hållbart lär dock stjälpa mer än de hjälper. Det mest märkbara resultatet av många hållbarhetsinitiativ verkar vara att revisionsbyråer, hållbarhetskonsulter och kommunikationsstaber anställer fler för att hantera den växande byråkratin.

Enklare och bättre vore det om företagarna började tänka som bönder – att de har ett nedärvt ansvar för naturen. Och att den verksamhet de driver i dag ska de lämna över till nästa generation i ett bättre skick än när de tog över.

Sedan ska det erkännas – det är lätt att romantisera och idealisera det förgångna. Alla historiens bönder har inte varit helgon. Allt har inte varit bra. Ändå finns det något i det gamla bondearvet som inte bör förkastas. Det är att det i sina bästa stunder står för en typ av rotad kapitalism som skapar mängder av kollektiva nyttor – likt vackra öppna landskap, magnifika skogar, inlagring av kol i skog och mark, förkrossande artrikedom där djuren betar.

Och det bästa av allt är att böndernas verksamheter produceras något vi människor inte kan vara utan, mat. Dessa livsmedel skapas dessutom av sådant vi inte kan äta, likt gräs.

Nu kanske en del invänder att begreppet företagare fångar samma positiva värden och vilja att göra tillvaron bättre. Visst är det också så att de allra flesta företagare är beundransvärda. Men det är ändå något särskilt att vara bonde. Det är att vara företagare plus något mer.

Vad är då detta mer? Många i lantbruket känner det nog instinktivt, i alla fall om man kallar sig bonde. Det är som om det finns ett osynligt kontrakt till marken, till skogen, till platsen.

Det framstår för bonden närmast som en plikt att gården ska brukas och vårdas. Och att platsen har en särskild betydelse.

Ibland kan man se den här pliktkänslan omsatt till handling. Kanske tydligast märks den på de gårdar där det saknas någon som vill ta över lantbruket. Där fortsätter ofta den gamla lantbrukaren att bruka jorden, inte sällan längre än det är tillrådligt.

Även de nya agronomstudenterna som i dagarna tas emot på Sveriges lantbruksuniversitet kan i Ultuna studentkårs sång känna bondens speciella relation till marken. I den besjungs ”jorden vi aldrig få svika, i gärning eller i ord”.

Med den inställningen till den brukade jorden blir det också lite enklare att förstå vad Erik Axel Karlfeldts menar i ett par andra rader av den redan citerade dikten: ”Men den som hejdar växtens fart och lägger jord igen begår en synd av grövre art än den som dräper män”.

Är det inte också detta som många i dag efterlyser – en pliktkänsla för allt levande och jorden vi vandrar på? Att vi ska tänka på kommande generationer och arbeta nära naturen, precis som bonden alltid har gjort.

Fler borde nog kalla sig för bonde. För det är fortsatt hon som ger mänskligheten en ljusnande framtid.