”Begränsa vargens skadeverkningar”

Viltskadorna drabbar jord- och skogsbruket allt hårdare. De ansträngningar som görs för att minska förlusterna är helt otillräckliga. Det går att räkna upp många ”skadedjur”, från älgar och hjortar till vildsvin och gäss. Men vargarna, även om de är få, är svårast att hantera för dem som drabbas. Vi har under hösten i ATL skrivit om upprepade angrepp på får runt om i landet.

I flera fall handlar det om nya revir eller revir som växer och gårdar som hittills har klarat sig har nu råkat illa ut när vargarna sprider sig. Det är en enorm förändring för en djuruppfödare – att vänta på angrepp som kanske eller kanske inte kommer.

Det sägs ibland att på kontinenten har man sedan länge lärt sig att leva med vargarna och att djurhållningen där inte har några problem med vargen. Det stämmer inte! Tidningen Agrarwelt rapporterade nyligen om att 1 500 läderbyxprydda bayerska lantbrukare har demonstrerat i München mot den förda vargpolitiken.

Efter 4 000 vargrivna husdjur på ett år har de fått nog och vill ha en ny tysk politik som begränsar vargarna. Herdar och hundar går inte ihop med modern och lönsam djurhållning. Om inte vargpolitiken ändras kommer alpängarna inte längre att betas och koskällorna tystna. Turisterna kommer att försvinna och med dem intäkterna. Risken är stor att landsbygden lämnas åt sitt öde.

Resonemanget känns igen och det borde finnas mycket som svenska och kontinentala lantbruksorganisationer kan prata ihop sig om i detta ärende. Det räcker inte att påverka svensk politik, detta är en landsbygdsföretagarfråga för hela EU.

För fårnäringen har vargspridningen lagt sten på börda och därmed satt marknadskrafterna ur spel. Det är inte köttprisernas fel. Avräkningspriserna ligger i år 10–15 kronor högre per kilo än vid motsvarande tid i fjol, de bästa priserna någonsin. Säsongsvariationen är fortfarande stor men priserna är högre än någon gång tidigare och matchar nu dem i andra europeiska länder.

Ändå minskar produktionen och den svenska marknadsandelen sjunker. Efter en fin uppgångsperiod drabbades fårgårdarna hårt av torkan 2018 och många lade ned. Kurvan har ännu inte vänt uppåt och vargarna har en hel del av skulden.

Årets licensjakt är begränsad till 33 vargar som får skjutas i sex av de största och vargtätaste reviren. Även om de fälls i vinter är det ingen garanti för att vargstammen begränsas till målsättningen 270 djur.

Stammen är redan större och framför allt kommer den att fortsätta att sprida sig och bilda nya revir, vilket ställer nya fåruppfödare inför nya och stora problem. De rovdjursavvisande stängslen kan vara en del av lösningen. Men, som Fåravelsförbundet har understrukit, bidragen täcker bara en del av kostnaden och de årliga skötselkostnaderna är höga. Dessutom är de inte lämpliga överallt.

Om vi ska ha en livskraftig fårnäring i Sverige borde vi helst inte ha någon varg. Det kan vara oöverstigligt att nå dit. Men att göra allt för att minska skadeverkningarna borde vara högsta prioritet, även för varganhängare.

Det pratas vitt och brett om vikten av den biologiska mångfalden, gärna i kretsar där man vill ha en svensk vargstam. Då borde man kunna koppla ihop de betande djurens betydelse för denna mångfald och medverka till att djurhållning med betande djur kan fungera.

Det görs i viss mån, man vill gärna hjälpa till med att sätta upp stängsel. Det är bra men förståelsen för småföretagarens villkor finns oftast inte. Marginalerna är små och de extra kostnaderna och pressen att ändå leva med varghotet kan räcka för att lägga av.

För den som vill ha både varg och biologisk mångfald borde det vara lätt att se skyddsjakten som ett bra instrument och inte överklaga alla sådana beslut.

Med större möjligheter till jakt och färre begränsningar skulle skyddsjakten kunna bli mer effektiv och öka chansen att fälla den eller de vargar som orsakar skadorna.

Om inte kraftfulla åtgärder för att minimera vargens skadeverkningar sätts in snart är fåruppfödningen i Sverige hotad. Politiker i alla läger: Lyssna på fårfarmarna, både stora och små!