I början av juni kommer Sverige att vara värd för FN:s högnivåmöte om miljö, Stockholm+50, och Världsmiljödagen 2022. De politiska ambitionerna inför mötena är höga och kommer att bidra till en högre temperatur i miljödebatten nästa år. Inte minst mot bakgrund av det stundande riksdagsvalet.
De gröna näringarna måste förbereda sig på att hantera ännu mer kritik och högre krav rörande klimat och biologisk mångfald. I det sammanhanget behöver lantbrukets förtjänster på hållbarhetsområdet lyftas fram. Högre klimat och miljöambitioner får inte leda till att lantbrukets produktionsförutsättningar försämras och att landsbygden utarmas.
Stockholm+50 markerar femtioårsjubileet av Stockholmskonferensen 1972, som var FN:s första miljökonferens. Då antogs den så kallade Stockholmsdeklarationen och FN:s miljöprogram, UNEP, och Världsmiljödagen instiftades.
Stockholmskonferensen följdes upp med Riokonferensen 1992, om miljö och utveckling. Riokonferensen fick i jämförelse fler konkreta resultat, främst två bindande konventioner om klimat och biologisk mångfald. FN:s stora miljökonferenser, i Stockholmskonferensens efterföljd, har mycket förändringskraft. De principer, konventioner och handlingsprogram som antas får stor betydelse för de kommande årens policyutveckling.
Vad som kommer att sägas på Stockholm+50 blir viktigt. Inte minst för de svenska gröna näringarna som förväntas bära en stor del av bördan för de ökade klimat och miljöambitionerna – på ett sätt som inte alltid står i rimlig proportion till jord och skogsbrukets miljöpåverkan.
Exempelvis beskylls mjölk och köttproduktionen regelbundet för negativ klimatpåverkan. Samtidigt som det stora hotet mot den biologiska mångfalden i Sverige beror på igenväxande betesmarker. Fler betande kor och brukade ängs och betesmarker är eftersträvansvärt av miljöskäl.
Inte minst i EU-sammanhang behöver Sverige vara uppmärksam på de vidare konsekvenserna av politiska beslut ägnade att så fort som möjligt nå målet om att minska klimatutsläppen med 55 procent fram till 2030. Att kortsiktigt öka inbindningen av kol i skog och mark – i praktiken som ett ekonomiskt lindrigare alternativ till en mer hårdhänt reducering av de fossila utsläppen – riskerar att leda till minskad ekonomisk aktivitet och minskat utbud av förnybara svenska skogsprodukter som kan ersätta fossila produkter.
Om hållbarhet är målsättningen måste det göras genomtänkta avvägningar så att de kortsiktiga klimatambitionerna inte skapar ekonomiska incitament för aktiva jord och skogsbruk att utvecklas mot att bli passiva insättningsbanker för kollagringskrediter. Så kallad carbon farming (kolodling) som diskuteras inom EU kan vara en stor möjlighet för lantbruket men det finns också risk för oönskade konsekvenser.
Ett lönsamt och aktivt brukande av marken, vare sig det är skog, åkrar eller beten, skapar förutsättningar för levande landsbygder för människor och inte minst en lång rad arter som är beroende av kultiverad mark. Det svenska landskapet behöver hållas öppet och politiken måste förstå varför.
Stockholmskonferensens 1972 slutdeklaration handlade om ”den mänskliga miljön”. Även om naturens, djurens och växternas, egenvärde har betonats allt mer sedan dess finns det anledning att påminna oss om att det är den mänskliga aktiviteten som är i centrum.
Förutsättningarna för ett hållbart brukande av naturresurser är till stor del beroende av ekonomisk och social utveckling, globalt men även i Sverige. Lantbruket kan inte acceptera att ökade klimat och miljöambitioner leder till försämrad lönsamhet – det är inte en hållbar utveckling.
