facebooktwittermail

”Därför kan skogen avgöra kyrkovalet”

Tron på Gud har allt mer har ersatts av naturdyrkan – till och med i flera nomineringsgrupper i kyrkovalet.

Kyrka omgiven av skog.
Skogen bygger kyrkan. FOTO: ROLF HÖJER/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

År 1008 döps Olof Skötkonung i Husaby källa i Västergötland. Det markerar starten på Sveriges kristna tid – och kyrkans jordägande. Efter dopet skänker Olof Skötkonung mark till Skara biskopsstol. Och fler donationer ska följa genom århundradena, från såväl stormän som bönder, med syftet att säkra prästernas försörjning.

I dag, över tusen år senare, är Svenska kyrkan en av landets största jordägare. En halv miljon hektar förvaltas av kyrkan, från Karesuando i norr till Smygehuk i söder. Det väldiga markinnehavet bär fortfarande sitt historiska namn – prästlönetillgångarna.

I dag bidrar också avkastningen från jorden och skogen till mycket mer än socknens prästlöner, som barnverksamhet, omsorg om äldre och underhåll av kulturhistoriskt värdefulla kyrkor på landsbygden.

Det är inte några små summor som kyrkans jord avkastar. Förra årets förvaltning delade ut 527 miljoner kronor.

Kyrkans skogsbruk har en jämbördig direktavkastning med Sveaskogs. Samtidigt bör man ha i åtanke att kyrkan borde sitta på bättre skogsmarker än staten.

Historiskt har ofta kyrkan fått fina donationsjordar och kronan har förvaltat stora områden i gränsbygderna. Så kyrkskogarna skulle säkerligen kunna avkasta mer. Men kyrkan verkar ha valt en annan strategi.

Svenska kyrkans ambition är att vara ledande i den hållbara omställningen och det ges stöd till flera forskningsprojekt som ska utveckla skogsbruket. För att bromsa effekterna av klimatförändringen har Prästlönetillgångarna tagit fram sju etappmål inför 2022. Kyrkan satsar även på fossilfritt jordbruk och investerar i vind- och solkraft.

I ljuset av det omfattande hållbarhetsarbetet är det därför något oväntat att kyrkans skogsbruk kanske är den mest konfliktfyllda frågan inför kyrkovalet den 19 september. Precis som i den allmänna politiska debatten hörs krav på att förbjuda skogsbruk på större arealer och frångå trakthyggesbruket.

En ny nomineringsgrupp – kyrkans motsvarighet till partier – har till och med bildats för att driva att kyrkan ska gå över till hyggesfritt skogsbruk. Ett krav som också kan höras från såväl miljöpartister som vänsterpartister i Svenska kyrkan.

Kraven och det hårda tonläget kring kyrkans skogsbruk är svårt att förstå. Hållbarhet är redan ett ledord i verksamheten och avkastningen från skogen går till behjärtansvärda ändamål, som stöd till ensamma människor i mörka stunder.

Kritikerna av kyrkans skogsbruk verkar dock bortse ifrån att det krävs uppoffringar inom själavården om skogen ska stå obrukad och skogsbruket begränsas. I tidningen Barometern-OT gavs för en tid sedan ett talande exempel. Företrädare för nomineringsgruppen Himmel och Jord i Växjö stift – en grupp som vill att kyrkans skogsbruk ska ställas om – argumenterade då för att 500 miljoner kronor inte är mycket pengar för Svenska kyrkan.

Det här kan tyckas vara en lättvindig argumentation från skogsbrukskritikerna sida. Eller att bättre argument saknas. Eller så kan den lättsamma inställningen till minskade resurser för själavården vara ett uttryck för ett helt annat sätt att se på saken. Det kan helt enkelt vara så att de mänskliga uppoffringarna till följd av begränsat skogsbruk anses väga allt lättare. Detta samtidigt som trädens existens har blivit allt viktigare.

Det som kan sägas ha skett är att människan särställning i naturen – eller Guds skapelse om man så vill – har försvunnit.

I boken Granskogsfolk (2020) spårar David Thurfjell, professor i religionsvetenskap, vad som ligger bakom den närmast religiösa inställning till naturen som många svenskar uppvisar. En del av förklaringen är att vi allt mer har lämnat kristendomens berättelser om att människan är skapad till Guds avbild i universums mitt. ”Man kan säga att idén om människans särskilda status, från senmedeltiden och framåt, långsamt och etappvis demonterades i takt med de moderna vetenskapernas utveckling”, skriver Thurfjell.

Över tusen år efter dopet i Husaby källan verkar det som att svensken har börjat återgå till naturen. Och det kan vara det här som ger skogsfrågorna sin närmast religiösa laddning. Tron på Gud har allt mer har ersatts av naturdyrkan – till och med i flera nomineringsgrupper i kyrkovalet.