Utblick är ledarsidans vinjett för skrivna utblickar. Här skriver gästande eller fasta skribenter från nära och fjärran för att vi ska lära oss mer om världen.
”Därför gör vi stadsbor livet surt för er lantbrukare”
Nostalgi ligger i den mänskliga naturen och är inte nödvändigtvis något dåligt. Men varken samhället eller lantbruket kan eller bör vridas tillbaka till 1950-talet, skriver Jonatan Lönnqvist.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
I köket i mitt barndomshem hängde Kerstin Frykstrands månadsbilder. Tolv bilder – en för varje månad – som satt i samma ram. I början av varje månad roterades pappersarken så att det var rätt bild som visades.
Där syns barn som åker skidor, leker vid en vårbäck, plockar blommor på en äng eller letar svamp i skogen. De vuxna anas bara i bakgrunden när de plöjer åkern och hässjar hö. Det är genomgående en lantlig miljö – möjligtvis med undantag av augustibilden som skulle kunna skildra egnahemsrörelsens trädgårdsstad och decemberbilden där vi bara ser en julgran och två barn med tindrande ögon.
Bilderna har tryckts på nytt och är fortfarande populära, trots att det är ett idylliskt 1950-tal som gestaltas. Eller är det kanske just därför?
I den politiska debatten talas det ibland om ett ”Bullerbyideal”. Med detta menas vanligtvis att människor lägger ett romantiskt skimmer över det förflutna och att jämförelsen med samtiden därför inte blir rättvis. Att Frykstrands bilder tilltalar så många, skulle nog kunna användas som argument för denna tes.
Men lika dumt som det är att påstå att allt var bättre förr, lika dumt är det att hävda att inget var bättre förr. Det går inte att komma ifrån att Frykstrands illustrationer tar oss med till en tid utan gängskjutningar. En tid då det var otänkbart att biblioteken skulle ta in väktare, eller att elever tilläts leva rövare i skolkorridorer och klassrum. En tid då vårdpersonal inte behövde ha överfallslarm och ingen ännu hade hört talas om sexuella ofredanden i badhuset.
Vi lever i en tid när många människor känner en oro över vart samhället är på väg. För en del blir landsbygden en symbol för det Sverige som man upplever är på väg att försvinna.
Mot städernas tilltagande brutalitet, ställer man landsbygden som blir sinnebilden för det ofördärvade. Åkern och skogen är plötsligt mer än gröna näringar, de är något som måste skyddas mot nutidens destruktiva utveckling.
Som barn på 80-talet förstod jag att Frykstrands planscher var tillrättalagda. Att livet på landet i 1950-talets Sverige också innebar en fattigdom som vi i dag har svårt att ta till oss, var något jag fått förmedlat från bland annat min far som växt upp i ett skogvaktarhem.
Men även om de flesta av oss har våra rötter i landsbygden, så är det i dag ett stort mentalt avstånd mellan de som brukar jorden och de som inte gör det. Mjölken kommer från kyldisken och ved köper man på byggvaruhuset. För varje år som går så fattar vi stadsbor helt enkelt allt mindre av vad det egentligen är ni gör på landet.
Denna bristande kunskap, kombinerat med att landsbygden får representera det gamla Sverige, bidrar till spänningarna mellan stad och land. Plötsligt är det allt fler som önskar att skogen inte ska avverkas och att det helst inte ska finnas vare sig dieselmotorer eller växtskyddsmedel på bondgården.
Utmaningen i dag är att få människor att förstå, att den skog och det åkerlandskap de vill bevara, ser ut som den gör därför att den har brukats genom generationerna. I Karlfeldts dikt går Fridolins lie skarp, han står inte som en passiv betraktare av en natur som sköter sig självt.
Utan människor som brukar marken växer det öppna landskapet igen och skogen blir ogenomtränglig, fjärran från Frykstrands vackra bilder.
Jonatan Lönnqvist
sångare, pedagog och skribent