facebooktwittermail d

”Därför fiskar miljövännen ål”

Statsminister Ulf Kristerssons nära medarbetare PM Nilsson har fått böter för ålfiske och kritiken har inte låtit vänta på sig. Samtidigt gör kritikerna det väl lätt för sig, skriver ATL:s ledarskribent Edvard Hollertz.

Stormigt. Statssekreterare PM Nilsson, tidigare chef för Dagens Industris ledarsida, har fått böter för ålfiske. FOTO: ANDERS WIKLUND/EMIL LANGVAD/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Statsminister Ulf Kristerssons nära medarbetare PM Nilsson har fått böter för ålfiske, avslöjade nyligen Sydöstran. Han är statssekreterare med ansvar för den politiska planeringen – alltså att tänka de stora tankarna.

I augusti 2021 togs PM Nilsson i Karlskrona skärgård med att ta upp fyra ryssjor. Han nekade då till brott. Långt senare erkände han brott mot fiskerilagen, då det sedan 2007 är förbjudet för privatpersoner att fiska ål.

Kritiken har inte låtit vänta på sig. Tonläget är högt från alla läger.

Miljöpartiets språkrör Per Bolund skriver att regeringen ”tycks benhårt inriktad på att till varje pris utrota ålen”. Den M-märkta debattören Hanif Bali beskriver PM Nilsson som en självisk hedonist.

Förtjänar PM Nilsson kritik? Absolut.

Samtidigt gör kritikerna det väl lätt för sig. MP har motsatt sig initiativ i riksdagen för att öka jakten på skarv, vars aptit på ål även gett den namnet ålkråka.

Det är inte heller helt förbjudet att fiska ål. En del yrkesfiskare fick licenser när förbudslagen infördes 2007. Men det utfärdas inga nya. Så när den sista ålfiskaren dör försvinner en gammal tradition.

I riksdagen märks dock motioner under senare år från Sverigedemokraterna, Centerpartiet och Moderaterna om att tillstånd ska kunna övertas. Ålfisket beskrivs som ett viktigt kulturarv.

Det är här den större berättelsen kring PM Nilssons ålfiske börjar – det är en fråga om hur natur och kultur ska balanseras i en hållbar värld. Klimat- och miljöarbetet kräver utförare. Några behöver göra jobbet för att vi ska få allt det vi vill ha – mat, biologisk mångfald och kolinlagring.

När människan brukar jorden och skogen, jagar och fiskar uppstår traditioner. Kultur och natur vävs samman. Och då ingen plats är den andra lik uppstår lokala särarter som blir identitetsmarkörer.

På Facebook snuddar PM Nilsson vid detta, när han försöker förklara sig: ”Jag har fiskat ål sedan barnsben och tillhör den sydsvenska ålfiskekulturen. Att lägga några ryssjor var tidigare en naturlig del av sommaren men är nu förbjudet för privatpersoner.”

För vissa lär förbudet att fiska ål ha varit som att kriminalisera älgjakten, kräftfisket eller hummerfisket. Det låter sig svårligen göras när det hör till årsrytmen sedan generationer – när det är en del av själva livet på en plats.

Dessa traditioner gör också att många lär sig att älska naturen de har runt sig och därför viger sina liv åt att bruka jorden, skogen och vattnet på samma ställe som tidigare släktled. Genom att introducera kommande generationer till exempelvis ålfisket på sommaren kan kärleken till platsen leva kvar, och i detta finns grunden för det hållbara brukandet. Det är också därför en miljövän som PM Nilsson fiskar ål. Och det är därför jord- och skogbruket är fullt av naturälskare.

Förr fanns i de flesta partier en förståelse för att den här typen av lokal kultur behövde bevaras, precis som hotade arter. När ålljustring förbjöds på 60-talet gjordes ett undantag för Blekingen, något som samtliga riksdagsledamöter från länet fortfarande stod bakom på 80-talet.

Därefter har politiska beslut gått hårt åt det småskaliga kust- och insjöfisket som helhet. De begränsningar i äganderätten som hotar inom skogsbruket i dag har redan skett i svenska vatten. 

Fram till 80-talet var fisket för många gårdar närmast att betrakta som en mindre verksamhetsgren, vid sidan av jord- och skogsbruk. Men år 1985 beslutade riksdagen att det skulle tillåtas fritt handredskapsfiske vid södra ostkusten, längs Gotlands och Blekinges kuster samt i de stora sjöarna. Det skulle göra fritidsfisket till en gratis sysselsättning för alla.

Men genom beslutet försvann vattenägarnas incitament att vårda fiskebestånden – även i de vatten där fisket inte blev fritt. Det är ju som bekant svårt att sälja fiskekort för större pengar om det går att fiska gratis på annat håll. Och än svårare lär det ha blivit när många sportfiskare åker långväga för fiske och tar båten på släpet bakom bilen.

Den situation som har uppstått kallas inom nationalekonomi för allmänningarnas tragedi. Tragedin är att det som delas av många vårdas av ingen. Ett uttryck för det lär vara larmen från ostkusten om minskande bestånd av gädda, gös och abborre.

Det enda som verkar frodas i svenska vatten är utöver sportfisket även industrifisket. De allt större trålarna flyttar allt närmare kusten. Bakom sig lämnar de förstörda bottnar och rubbade ekosystem.

Under 2020 lyckades alla småskaliga yrkesfiskare i Stockholms län tillsammans få ihop 4,4 ton sill samtidigt som trålarna drog upp 3 130 ton. Detta uppmärksammades av ATLs krönikör Karolin A. Johansson för drygt ett år sedan.

PM Nilsson, som ska tänka de stora tankarna åt regeringen, bör fundera inte bara över sitt eget fiske – utan fiskepolitiken som helhet. I årtionden har den lokala kulturen kopplat till fiske motarbetats. Det småskaliga fisket har ersatts av kringresande sportfiskare och trålare från utländska hamnar. Den utvecklingen gynnar varken naturen eller kulturen.