Är februari årets mest värdelösa månad? Ja. Personligen försöker jag omdirigera ångesten med att titta på tv-serier och just nu följer jag slaviskt dokusåpan Farmen som av en händelse fyller 20 år.
Programmet kretsar kring ett antal deltagare som tillbringar sommaren på en övergiven gård i smålandsskogarna. Huset saknar vatten och el och förhållandena beskrivs likna tillvaron för människor i 1800-tals Sverige. De tävlande fördriver tiden med att utföra diverse uppdrag som de tilldelas av bondeexperten Hans Wincent samtidigt som de sköter om gårdens lantbruksdjur och studerar vad vi får anta är en moderniserad version av bondepraktikan. Varje vecka gör deltagarna upp i tinget där deras kunskaper sätts på prov.
För uppenbara anledningar skapas en del intriger på gården, ofta baserade på rena petitesser, men en del iakttagelser från deltagarnas farmenresa är värda att nämna.
Efter ett par veckors hårt arbete anländer två kor till gården och möts av jubel och applåder – bara det, en osedvanlig syn i dessa dagar. Morgonen efter infinner sig en närmast salig stämning runt frukostbordet när den färska mjölken hälls över den magra gröten. En deltagare menar att mjölk aldrig har smakat så gott som när man själv bidragit till att få fram den, och det kanske är en långdragen slutsats, men jag tycker mig i deras ögon skymta att upplysningens tid kan vara på väg att inträda.
Denna skara människor av olika kön, ålder och etnicitet skapar en skapligt representerad klick av Sverige idag och här sitter de på bästa sändningstid och visar värdet av självförsörjning och livsmedelsproduktionens värdekedja.
Jag kan medge att högsommaren är en tacksam tid att förverkliga sina drömmar om ett självhushåll. Och att romantisera en tidsepok i Sverige som i realiteten förmodligen kantades av mer elände än något annat går att problematisera. Men låt oss inte göra det.
Har vi underskattat effekten av den här typen av underhållning? Går det överhuvudtaget idag att finna ett tv-program som förutom att vara underhållande även lyckas med något så ovanligt som folkbildning?
I sociala medier, i synnerhet i lantbruksforum, syns bara kritiska röster. Man tycker det är löjligt, avfärdar det som stadsbor som inte vet vad de gör – är det verkligen chockartat att en nagelterapeut från Stockholm inte vet hur man mjölkar en ko för hand? Nej. Är det något att skratta åt? Åter nej.
Jag tror att deltagarna återvänder till sina något mer moderna hem och tar med sig sina erfarenheter till den vardag som till skillnad från på 1800-talet är betydligt mer bekväm och jag kan inte låta bli att fantisera om vad dessa perspektiv skulle kunna göra med Sveriges beredskap och självförsörjning – vad sägs om självförsörjningsplikt?
Skicka alla svenskar till ett övergivet torp i Småland i sju veckor och livsmedelsstrategin blir, förutom helt överflödig, ett minne blott. Drömma kan man ju alltid.
Katarina Wolf
mjölkföretagare
