facebooktwittermail

”Miljöarbetet börjar med lönsamheten”

Lönsamma lantbruk borde vara Sveriges övergripande mål inom jordbrukspolitiken.

Arkivbild. FOTO: THOMAS ADOLFSÉN/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Förhandlingarna om EUs gemensamma jordbrukspolitik (Cap) har dragit ut på tiden. Det återstår att se om en lösning kan nås nu i juni. De stora dragen har dock redan utkristalliserat sig.

Alla är överens – enligt Portugals jordbruksminister – om att den gemensamma jordbrukspolitiken ska bli mer klimat- och miljövänlig, mer jämnt fördelad och mindre generös mot dem som utnyttjar arbetskraft. Det låter så klart fint. Men som vanligt är kruxet att översätta de ömmande politiska målen till praktisk politik.

För svensk del kan även små förändringar i den gemensamma jordbrukspolitiken få stora konsekvenser. Redan 2013 noterade EU-kommissionen att det svenska lantbruket är mer beroende av gårdsstödet än sina konkurrenter i EU – vilket säger något om att svensk politik inte har gett gårdarna här de bästa av förutsättningar jämfört med andra länder.

De reformer av jordbrukspolitiken som lär stunda är också ganska betydande. Gårdsstödet och förgröningsstödet sänks. Vallstödet försvinner. I stället läggs krutet på en ny typ av ettåriga miljöersättningar, så kallade eco-schemes. Och det framstår som att den här stödmodellen har potential att bli både kortsiktig och krånglig att hantera för såväl lantbrukarna som för ansvariga myndigheter.

Jordbruksverket har argumenterat, delvis av administrativa orsaker, för att prioritera tre eco-shemes med införande 2023. Dessa är: 1. Ekologisk produktion. 2. Fånggrödor, mellangrödor och vårbearbetning. 3. Blommande slättbygd med komplettering av blommande kantzoner i skogsbygd.

Särskilt oroade över den nya politiken och dess implementering i landet är Sveriges nötköttsproducenter vilkas ordförande Henrik Lander nyligen skrev i pressgrannen Land Lantbruk: ”I sitt förslag väljer Jordbruksverket att peka ut tre eco-schemes. Inget av dem ger ett tillskott till nötköttsproduktionen utan flyttar i stället pengar från norra Sverige samt skogs- och mellanbygderna till spannmålsdominerade slättbygder.”

Kritiken mot eco-schemes visar på den inneboende svårigheten som finns i att dra ner på generella stöd som spänner över flera år för att satsa på ett fåtal projektområden under kortare tid. Det ökar osäkerheten för lantbrukarna, som för att investera behöver långsiktigt stabila förutsättningar.

Det är vidare närmast oundvikligt att det uppstår obalanser mellan produktionsinriktningar och bygder. Insatser som gynnar miljöarbetet i slättbygderna är inte alltid vad som passar i det småbrutna landskapet – och tvärt om.

Visar det sig att jordbrukspolitiken i sin nya form blir för oförutsägbar och kortsiktig riskeras dock just målet om att den ska bli mer klimat och miljövänlig.

Miljö och konkurrenskraft går hand i hand. Det är som Naturskyddsföreningens expert Jenny Ekman uttryckte det under ett av regeringens sakråd (14/4) om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2023: ”Företag som är lönsamma är de som kan göra miljöåtgärder.” 

Och det stannar inte där. Konkurrenskraftiga lantbruksföretag är en förutsättning för i stort sett alla de mål som sätts upp kring nya Cap.

Lönsamma lantbruk borde vara Sveriges övergripande mål inom jordbrukspolitiken.