Det spelar roll vem som äger en gård. Om den ägs av en lantbrukare som bor och brukar den är det som en egen liten värld. På åkrarna odlas vete. På naturbetesmarkerna vilar kor med kalvar under ett gammalt träd. Skogen sköter lantbrukaren efter eget huvud. Byggnaderna underhålls och hyrs ut. Det lyser i fönstren och kanske finns det barn som tar skolbussen på morgonen och föräldrar som engagerar sig i föreningslivet på kvällarna.
En gård som köps av ett aktiebolag som kapitalplacering ser ut på ett helt annat sätt – precis som en gård där all mark löses in till staten för att stoppa skogsbruk i naturskyddets namn.
Saknas en ägare som vill bo på gården finns det inte längre någon anledning att underhålla hus. Det ekonomiskt rationella för den som köper skog som kapitalplacering är att gårdens bostadshus styckas av från marken för att i bästa fall bli åretruntbostad, i sämre fall blir det ett fritidshus som inte tas om hand. Åkrarna planteras med gran, liksom betesmarkerna. Ladugårdar rivs. En ättelinje av bönder är bruten.
Att återuppta jordbruket på en gård där åkrar och beten har blivit skogsplanteringar är i det närmaste uteslutet, i alla fall med dagens lönsamhet inom jordbruket. Om bostadshus och ladugårdar är skilda från marken är det än mer osannolikt att den gård som en gång var en egen liten värld någonsin blir det igen.
Det som återstår är skogsbestånd på en skogsbruksplan. Det som var en blandning av landskapselement, där olika arter trivs, blir allt skog.
Om gård efter gård avvecklas, upphör som egna enheter och köps av någon som betraktar det som en ren kapitalplacering slår det inte bara mot den biologiska mångfalden och naturens rikedom. Det påverkar även hela landsbygden.
Med de aktiva lantbruken försvinner arbetstillfällen, underlag för samhällsservice och kommunala skatteintäkter. Liksom basen i den motståndskraftiga livsmedelsproduktionen.
Vid en första anblick på fastighetsmarknaden ser det dock ut som om utvecklingen är dömd åt att leda till att allt fler lantbruk lägger ner för att köpas upp av bolag eller privatpersoner som rena kapitalplaceringar. Flera saker drar åt det hållet – att den gröna näringens småföretag ersätts av närmast ansiktslöst ägande:
För det första är det många som just nu ser sig om efter säkrare placeringar än börsen, och då är skog i en stabil demokrati som Sverige attraktivt. Flera faktorer samverkar här. Penningmängden har ökat kraftigt i världen efter coronapandemins stimulansåtgärder. Därefter har oron i världen fått många att omvärdera placeringar i typ nya techbolag där avkastningen ofta kommer långt fram i tiden, till förmån för placeringar där avkastningen är säker och planerbar. Och utöver det har antalet miljardärer ökat kraftigt i Sverige under senare år, vilket kan göra att de köpstarka spekulanterna ökar än mer.
För det andra avsätts med tiden allt större arealer av bolagsskogar i norr för naturskydd, vilket ger skogsbolagen rätt att köpa skogsmark på annat håll. Och då är det attraktivt att omplacera innehaven till områden där skogen växer snabbt och industrin ligger nära – vilket ofta är i bondebygder.
För det tredje så kan bolag betala mycket mer för skogen än privatpersoner i en budstrid. Skattereglerna är mer gynnsamma för aktiebolag, vilket gör att juridiska personer kan betala upp till 30 procent mer för samma mark jämfört med enskilda.
Det finns dock en sak som hindrar utländska och svenska bolag samt investerare att på bred front köpa på sig allt fler gårdar. Och det är jordförvärvslagstiftningen.
I jordförvärvslagen finns bestämmelser om att ett aktiebolag inte får köpa mark från en privatperson om inte bolaget avyttrar motsvarande mark någon annanstans. Tidigare generationer av lagstiftare har insett vikten av att bolagen inte ska kunna ta över landsbygderna och fastighetsmarknaden för fysiska personer ska värnas.
Jordförvärvslagens betydelse för levande landsbygder just nu kan därför knappast överdrivas. Ändå får den inte så mycket uppmärksamhet i den politiska debatten. De senaste månaderna har dock innehållit ett undantag.
ATL kunde i början av året avslöja att det finns en lucka i jordförvärvslagen som har använts för att öka andelen bolagsmarker i landet. I slutet av 2021 överfördes lantbruksfastigheter för ett par hundra miljoner kronor från fysiska personer till aktiebolag genom ett upplägg som gör att lagens krav på förvärvstillstånd rundas.
Att det finns en möjlighet att kringå lagen är allvarligt. Lyckligtvis insåg dock samtliga partier i riksdagen allvaret. De olika partiernas landsbygdspolitiska talespersoner krävde ett snabbt agerande. Men landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg (S) bollade frågan vidare till Jordbruksverket.
Sedan dess har tiden gått. Nu har dock Jordbruksverket lämnat över sitt förslag till regeringen. Myndigheten bedömer att det krävs en lagändring för att täppa till luckan i jordförvärvslagen.
Förhoppningsvis kan lagen ändras skyndsamt. För om vi vill ha en levande landsbygd – som det så ofta sägs – krävs en fungerande jordförvärvslag.
