Det är inte pengar som behövs utan det största problemet sitter i huvudet på dem som ansvarar på de statliga myndigheterna Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. Det sunda förnuftet tycks vara borta! Skogsstyrelsen som borde vara mest insatt i frågan talar i dag med kluven tunga.
”Dags att staten tar ansvar för sin uppfödning av barkborrar”
Riksdagsledamöterna Isak From och Åsa Eriksson framförde i ett den 27 september att de var djupt oroade över barkborrens härjningar och var beredda att utanordna ”skarpare vapen” om det behövdes för att stoppa spridningen. De hänvisade också till att det avsatts 400 miljoner kronor för naturvårdsarbete samt 30 miljoner till barkborrebekämpning i budgeten.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Till produktionsskogsbruket är budskapet klart och tydligt.
I kampen mot barkborren och andra insekter är vi som skogsägare skyldiga att upparbeta vindfällen och skadad skog för att se till att inget virke finns kvar i skogen eller vid vägkanter den 30 juni varje år, vi kan annars bli straffade och bötfällda.
Vi skogsägare är dessutom rekommenderade att syna skogarna regelbundet och genom ”sök och plock” avverka och utforsla angripna barkborreträd med någon veckas mellanrum hela sommaren. Jag har själv använt metoden med viss framgång hela våren och sommaren.
De senaste åren har jag tyvärr i likhet med många andra skogsägare tvingats till att låta både Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen lösa in skogsmark för reservat eller nyckelbiotop och då också blivit lugnad med löftet att vid barkborreangrepp så skulle det utfärdas dispens för uthuggning av barkborreträd i det skyddade området.
Nu är vi i den situationen, som jag då befarade, att det i en inlöst nyckelbiotop om 1,3 hektar har upptäckts cirka 50 träd med barkborrar, som spridit sig till min friska omgivande 60-åriga skog. När jag nu vill få dispens är svaret ett annat, nämligen att det kostar 2 300 kronor i ansökningsavgift, vilket i sig ger en tydlig signal, och ”det är troligt att svaret blir nej”.
I många fall gäller samråd men inte i biotopskyddsområden. Så talar alltså den andra halva tungan hos Skogsstyrelsen: ”Vi värnar om barkborrens fiender och död ved som ska utvecklas inom skyddade området”, vilket enbart tycks vara en ursäkt och försvar för passiviteten som nu kostar skogsägarna stora pengar och en hopplöshet breder ut sig. Så mycket är alltså Skogsstyrelsens försäkran och löften om dispens värd för att rädda omgivande skog till nyckelbiotoper och reservat från barkborrar.
Medvetet sänker man därmed moralen hos skogsägare som struntar i jobbet när myndigheten själv visar att man inte agerar som man pläderar. När man åker i landskapet så syns detta beklagansvärda fenomen lite varstans där man har lämnat granholmar ute på hyggen som blir uppätna insektshärdar, så kallad naturvård.
Dessa skyddsformer är och förblir inget annat än uppfödning av barkborrar, och i konsekvensens namn borde staten ta fullt ansvar för sitt agerande och betala ut skadeståndsersättning till drabbade skogsägare när skyddad skog förorsakar barkborreskador i omgivande produktionsskog.
Förtroendekapitalet för Skogsstyrelsen har de senaste åren rasat i en ofattbar takt och synes successivt ha utvecklats i likhet med barkborrarna till skogsbrukets fiende.
Här har ledamöter i riksdagen från alla partier egentligen ett enkelt arbete att använda vapnen till: implementera sunt förnuft hos våra myndigheter utan större kostnad och utverka skadeståndsersättning till drabbade skogsägare. De 400 + 30 miljonerna vore en bra startplåt!
Henrik Tågmark
Skogsägare, Molkom