facebooktwittermail

Dags att slå vakt om den svenska bonden

Visst är jag kanske lite gammalmodig, kanske till och med passé utan att veta det, men när jag blev veterinär var det för att jobba med och för bonden. Tillsammans skulle vi få djur att må bra och mat på bordet.

Nu känns det som att djuren har det bra och mat har vi på bordet, fast det är allt längre till bonden. Dessutom mår många bönder inte bra, vare sig ekonomiskt eller psykiskt. Då lägger man ner och det blir ännu längre till grannbonden som kämpar emot i ensamhet.

I dag är vi faktiskt nästan dubbelt så många veterinärer som grisbönder. Tala om ett yrke i förvandling!

Någon högt uppsatt person kanske hade rätt när han uppgivet sa att det kanske är så det måste vara. Det kanske inte finns ett egenvärde i att ha svenska bönder.

Vi har inte många varvs- eller textilarbetare heller. Ändå är vi välklädda och kan åka på kryssning över Östersjön. Varför skulle vi då gå hungriga om bonden försvinner?

Några av våra bönder kommer ändå att överleva och producera lite kött som turisterna kan smaka och ta med sig hem i en designad glasburk från Kosta Boda. Operakällaren kommer säkert också i framtiden att servera svensk fläskfilé - i alla fall på julbordet.

Nog är jag lite väl pessimistisk. Riktigt så illa behöver det väl inte gå - men det kan gå precis så här illa. Jag tror faktiskt att faran är reell och att vi veterinärer med vårt anseende måste höja rösten i frågan om bondeskyddet.

Det kan rimligen inte fortsätta så att våra bönder lägger ner och att vi importerar mer och mer kött från uppfödningsformer som ibland kan betecknas som vidriga såväl smittskydds- som djurskyddsmässigt.

Tyvärr tror jag inte heller att kampanjer om de svenska mervärdena kan lösa problemet - de har pågått i decennier och kostat enorma summor som också den svenske bonden har stått för.

Det måste till förändringar som inte bara tillåter svensk produktion, utan stimulerar den. Det kanske är dags att införa ett bonde-rot-avdrag, någon form av skattelättnad.

Jag menar inte att vi veterinärer ska införa en paragraf i våra etiska regler att varje gång vi har anledning att misstänka att en bonde far illa ska vi anmäla detta till länsstyrelsen för vidare utredning (även om det vore käckt). Det jag menar är att vi veterinärer, som yrkeskår och som individer, i alla sammanhang bör ta tydlig ställning för den svenske bondens rätt till bondevälfärd.

Det är bara så länge bonden håller djur åt oss som vi kan skydda djuren, utöva vårt yrke och tjäna vår lön samt få en svensk köttbit till middagen.

Således är det dags att införa ett nytt begrepp bredvid smittskydd, naturskydd, vattenskydd, biotopskydd, artskydd, miljöskydd, djurskydd med mera - nämligen bondeskydd. Bondevälfärd får bli nästa steg när det akuta hotet är över.

Elöd Szántó
medlem i Sveriges Veterinärförbunds styrelse