Inget annat svenskt riksdagsparti har haft en så långtgående ideologisk utveckling som Centerpartiet. På hundra år har man gått från att vara ett agrarkonservativt intresseparti till att bli förfäktare av storstadens livstilsliberalism. Men hur har den här ideologiska resan egentligen gått till och vilka har ideologerna varit?
I statsvetaren Katarina Barrlings ofta citerade avhandling om svenska partikulturer säger en centerpartistisk riksdagsledamot att Centern inte har någon Locke eller Marx. Man har Gustaf Jonnergård.
Nu finns en bok om denne ideolog. I ”Gustaf Jonnergård – Sveriges längste partisekreterare”, utgiven på Ekerlids förlag, ger flera författare, alla med anknytning till Centern, sin syn på Jonnergård och hans betydelse för centerrörelsen.
Gustaf Jonnergård (1918-1985) var partisekreterare under åren 1951-1976. Under den perioden växte Centern från att vara ett litet parti med stöd av mindre än tio procent av valmanskåren till att bli största borgerliga parti med 25,1 procent i valet 1973 och 24,1 procent i valet 1976, då man också fick statsministerposten. Man gick också från att vara stödparti till Socialdemokraterna till att bli deras huvudmotståndare.
Som närmast ende partiideolog var det Jonnergård som formade partiprogram, linjetal och interna utbildningar. Partiledaren Gunnar Hedlund och senare Thorbjörn Fälldin fungerade som ”estradörer” medan Jonnergård var tänkaren bakom.
Jonnergårds utgångspunkt, får vi veta, var hans unika kunskaper om Centerpartiets rötter. Han hade skrivit en licentiatavhandling (ännu outgiven) i statsvetenskap om konflikterna som ledde fram till Bondeförbundets tillkomst . Han spårade partiets ursprung till 1800-talets Lantmannaparti och till en ”bondeideologi” som gav landsbygden en särskild plats i samhällsutvecklingen.
Jonnergård var dock ingen nostalgiker. Han visste att den demografiska utvecklingen talade emot såväl jordbruket som landsbygden. Människorna flyttade till städerna. För att bredda underlaget och växa måste centerrörelsen tala på ett annat sätt. Partiets idépolitik måste handla om mer än ”två öre mer för mjölken”. I praktiken blev det en kompromiss där centerpolitik fortfarande skulle gynna småbrukarna men argumenten skulle vara mer universella och handla om rättvisa och samhällsutveckling.
Från att center-begreppet från början handlat om en mittenposition mellan socialism och liberalism förde Jonnergård partiet längre ut på den liberala planhalvan. Han tillförde också decentralism som en ny konfliktlinje mot både Socialdemokraterna och högern som båda stod för mer av stordrift. Jonnergård ville lyfta smådriftsfördelar. Sist men inte minst kom 60-talets intresse för miljö- och energipolitik som en gåva. Centern var inte hindrade av bindningar till fack och näringsliv och kunde därför ta en friare position.
Att vara ideolog i ett tidigare anti-ideologiskt parti var inte alltid lätt. Jonnergård ska ha skämtat om att han ”måste lura på centerpartisterna ideologi utan att de märker det”.
Läser man biografin över Jonnergård slås man av hur Annie Lööfs jakt på storstadsväljare inte var en förändring utan en fortsättning på en utveckling som pågått under lång tid.
Ärligt talat går det kanske att skönja en sådan tendens i boken: De partiaktiva författarna vill peka på kontinuitet. Därför blir det sista kapitlet intressant. Det är skrivet av John Dale som varit partisekreterare i norska Senterpartiet. Han uppmärksammar att Jonnergårds vägval ledde till att de norska och svenska centerpartierna utvecklades i delvis olika riktning. Och som svensk läsare funderar man på vad som hänt om Centerpartiet i stället för att långsamt ömsa skinn hade tagit hårdnackad strid för landet utanför Storstäderna.
Det skulle behövas fler böcker om människorna som format partiernas idéer. Ofta har det inte handlat om partiledare, utan om personer som funnits runt omkring. En grå eminens som Jonnergård fick, trots en tillbakadragen personlighet, stor påverkan på den svenska demokratin och på det moderna Sverige.
