”Bristningsgränsen nådd för många lantbruk”

I dag som så många andra dagar finns inte orken. Drivet är lågt och oroskänslan gnager. Vad är det som gnager?

Jo, det som skrämmer mig är ökade kostnader från alla håll som slår mot oss lantbrukare. Elpriset skjuter i höjden, foder, drivmedel med mera går upp i pris. Många gårdar riskerar att slås ut.

Sista elräkningen var dubbel mot månaden innan. Dumt att inte ha fastpris, kanske ni tänker? Men jag har fast pris på elförbrukningen. Samtidigt – vad spelar det för roll när man åker på den ofina ”prisområdeshöjningen” för att elen produceras på fel ställe i landet.

Även foderkostnaden har skjutit i höjden något extremt på senare tid. Och den fortsätter att öka. Det är ingen sänkning i sikte. Jag har kontrakt på foder för mars ut, sen kommer höjningen. Igen.

När det sedan kommer till drivmedel vet nog alla hur kostnaden har stigit.

I mitt fall tillhör jag den yngre generationen lantbrukare. Och jag förstår med handen på hjärtat varför jag har så få kollegor i min ålder. Jag förstår varför nästan ingen vill eller kan satsa. När produktionskostnaderna inte ens täcks, då är det något som är riktigt fel och snedvridet.

Jag är en relativt liten producent. Har 20 000 höns och en gård på cirka 25 hektar. Jag jobbar sju dagar i veckan och sedan börjar hamsterhjulet snurra på nytt. Jag har inga anställda, för det finns det ingen ekonomi till.

Kan ni förstå känslan av att jobba sju dagar i veckan och inte ens kunna plocka ut en vettig lön?

Vi primärproducenter är ryggraden inom lantbruket. Ändå är vi den största slagpåsen. Alla kostnader ökar – vi står bara och tar emot.

Det är så mycket som är fel inom svensk livsmedelsförsörjning i dag. Jag undrar egentligen när övriga led ska inse att utan dem som faktiskt viger sitt liv åt just djuren och lantbruket, finns det ingen produkt att hämta hem.

Det som skrämmer mig allra mest är också hur länge man ska orka trolla. Hur länge man orkar innan man måste ge upp? Jag har under många år fått höra att lantbrukare måste ”slimma ner” sin verksamhet. Nu är bristningsgränsen nådd. Jag har inget mer jag kan dra in på. Mitt spelrum är lönen – den som inte längre existerar.

Ibland funderar jag på varför man jobbar med det man gör. Men – vilket kan vara svårt att förstå för den utan koppling till lantbruk – det finns en glöd på gårdarna. En envishet och en passion som få andra branscher kan mäta sig med.

Det är inte bara ett jobb, det är en livsstil, någonting man arbetar med 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Går larmet på natten kliver man upp. Går en foderspiral sönder – så lagar man den oavsett om det tar två eller tolv timmar.

Jag har många gånger funderat på vart det svenska lantbruket är på väg. Den tanken kommer nog ofta upp hos mig eftersom det är sådana som jag – de småskaliga producenterna – som tar den hårdaste smällen. Just nu går vi mot att det bara lär finnas ett fåtal stora gårdar kvar i vårt avlånga land. Är det detta svenska lantbruk som konsumenter och politiker vill ha?

För det är dit vi är på väg – mot att bara ett fåtal stora gårdar överlever. Och det är en plågsam resa kan jag meddela. En resa man själv ska hålla för. Jag har trots allt två fantastiska barn som behöver sin mamma.

Johanna Åberg
äggproducent