Den långbänk som präglar det beslut om miljötillstånd för ett nytt kycklingstall som vi skriver om i denna tidning är ett exempel på hur myndigheterna bromsar lantbrukets utveckling.
Bristfälliga myndigheter förödande för lantbruket
En välsmord myndighetsapparat är en förutsättning för en stabil utveckling av jordbruket, skriver Tord Karlsson.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Efterfrågan ökar på svensk kyckling, lantbruket vill möta behovet men det går trögt att infria förväntningarna. Och det är stora satsningar det handlar om. Enligt Kronfågel motsvarar efterfrågan ett investeringsbehov på 800 miljoner kronor de närmaste fem åren, varav hälften ute på gårdarna. Det bör länsstyrelsen och andra myndigheter ha kapacitet att svara upp till.
I olika sammanhang kommer bristfällig myndighetsutövning upp som problem. Vi har tidigare skrivit om Lantmäteriets långsamma och dyra hantering.
Länsstyrelsens övervakning av djurskyddet kritiseras, inte minst i våra insändarspalter. Jordbruksverkets problem med datasystemen har orsakat inte bara kostnader utan också drabbat lantbrukarna med stora förseningar. För en näring som lantbruket, som är så involverad i och beroende av myndigheters beslut är detta mycket oroande.
Med den storleksrationalisering och krympning av sektorn som pågår kommer investeringsbeslut inom jordbruket att bli allt färre, men större.
Exemplet i Västergötland med tre företagare som gör en gemensam satsning är inte alls ovanlig. Det minsta man kan kräva är att myndigheterna bemöter detta på ett professionellt sätt. Dit hör naturligtvis snabb hantering, men också att besluten fattas på samma sätt i olika län. Så är det inte nu.
Det kan komma att förbättras när storregionerna genomförs, men om de för övrigt är en bra idé återstår verkligen att se. Besluten kommer att flyttas längre bort från medborgarna.
En välsmord myndighetsapparat är en förutsättning för en stabil utveckling av jordbruket. Det är ett livsviktigt område som borde få en framträdande plats i den kommande livsmedelsstrategin.
Makten att åtgärda problemen ligger dessutom hos de politiker som är avsändare av strategin. Risken finns dock att problemet bagatelliseras och att man hänvisar till EU:s krångliga byråkrati, och att vi är tvungna att följa införda regler.
Det kan den vara, men det fritar inte politiker och myndigheter från ansvar.
Kanske borde vissa regler aldrig ha införts. Det går att förebygga krångel genom att stoppa ”idiotförslag” som kommer att ge mer bekymmer än de gör nytta. Sådant sker löpande i väl fungerande företag, men har svårare att göra sig gällande i den kompromissande politiken.
Myndigheternas funktion och hur de bemöter medborgarna bör alltså få en betydligt större tyngd när en prioriteringslista för en livskraftigare livsmedelsproduktion ska göras i livsmedelsstrategin.