facebooktwittermail d

Bristande älganalys leder fel

Vid måttlig älgtäthet har man god effekt på betesskadorna av att minska älgstammen. Fredrik Widemo borde göra en mer djupgående analys av materialet, skriver Torbjörn Bergman i en slutreplik. 

Älg Gudbrandsdalen.
Sambandet mellan mängden älg och betesskador varierar över landet. FOTO: PAUL KLEIVEN NTBSCANPIX/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Slutreplik på Fredrik Widemos replikmin debattartikel om älgförvaltningen.

Att Widemo inte ens undersökt vilket icke linjärt samband som gäller i södra Sverige, utan endast undersökt vilket samband som gäller när data från Norrland och Götaland blandas, är en mycket stor brist i dennes rapport eftersom det i landets skilda ändar finns olika biotoper, faktorer och samband.

Rapporten är genom alltför låg upplösning och bristande analys oanvändbar för oss som underlag för våra beslut i viltförvaltningen. Men vi har studerat Fredrik Widemos data mer grundligt än vad han själv har gjort med en mer detaljerad analys och sambanden är tydliga och starkare på en rimlig nivå av älgtäthet i södra Sverige än vad rapportens slutsatser ger sken av.

På nivån runt fem älgar per tusen hektar ger en förändring av nivån på älgstammen mycket god effekt i Götaland genom att älgskador kraftigt reduceras vid sänkt älgstam. Vi har även sett detta praktiskt ute i fält i norra Skaraborg. Men Widemo har inte studerat samband i dessa intervall i vår region.

Widemo anför att ökande stammar av övrigt klövvilt är ett problem. Det instämmer vi i. Vi instämmer även i att det också behöver åtgärdas.

Men det att fler problem existerar gör inte att Älgförvaltningen kan strunta i att lösa sitt eget problem som handlar om omfattande älgbetesskador till följd av på tok för mycket älg.

Det faktum att övrigt klövvilt kraftigt ökat skymmer effekten av en försiktigt sänkt älgstam. Varje studie som inte lyckas särskilja och kvantifiera dessa stora effekter var för sig och från varandra är inkompletta och Fredrik Widemos rapport hör till dem och det är också en delförklaring till att dessa studier har kommit till helt fel slutsatser.

Hårdrar man det Widemo säger om att sambandet är lågt och svagt så får man fortsatt höga älgskador vid noll älgar. Var och en förstår att det ej stämmer med verkligheten och att effekten av att sänka älgstammen således tilltar på lägre och rimligare nivåer.

En mer djupgående analys av data skulle göra det verkliga sambandet tydligt. Ett första steg är att tillstå att sambandet mellan älg och skador varierar över ytan och att det ej är rätlinjigt.

Ett andra steg är att ta fram de sanna sambanden per region och rensa dem från andra effekter såsom övrigt klövvilt. Ett tredje är att presentera detta underlag opartiskt och sakligt.

Samtliga tre steg återstår för viltforskningen att ta innan deras underlag blir användbart.

Torbjörn Bergman

Ordförande Älgförvaltningsgrupp sex, Norra Skaraborg