Med en äppelproduktion på 1,3 miljoner ton är Brasilien den tionde största producenten i världen. Det motsvarar 1,5 procent av världsproduktionen, långt efter ledaren Kina, som har 52 procent.
Äpplet kom till Brasilien med kolonisatörerna, precis som astrakan följde med Vilhelm Mobergs utvandrare, men var begränsat till marginell husbehovsodling. Fram till 1970-talet importerades praktiskt taget alla äpplen. Äpplen var faktiskt en av landets största importutgifter.
Genomsnittsbrasilianaren äter 5 kg äpplen per år. Tysken äter 20 kg och svensken 7 kg. Klimatmässigt vore det rimligare att jämföra Brasilien med Angola, ett land varifrån en del av Brasiliens befolkning kom. I Angola liksom i andra tropiska länder är konsumtionen av äpplen under 1 kg per person och år, utan produktion.
Varför äter brasilianare äpplen nästan i samma mängd som svenskar och varför landet är topp 10 i världen på att producera äpplen?
Konsumtionen är kulturellt betingad, naturligtvis. Enbart São Paulo är hem för 15 miljoner ättlingar till italienska utvandrare, som kommit de senaste 130 åren. Landet har huvudsakligen europeisk befolkning och kultur.
Det var fransk-algeriska affärsmän som på 1960-talet tog initiativ till kommersiell odling kring staden Fraiburgo i den södra delstaten Santa Catarina. En agronom anlitades, som utvärderade olika sorter som skulle kunna fungera i ett tropiskt klimat. Helt osentimentalt valdes Gala och Fuji ut, för att konsumenterna gillade dem mest och för att sorterna kunde fungera i klimatet i södra Brasilien.
Det speciella med Brasiliens produktion är att det fortfarande bara är dessa två sorter som odlas och Gala tar över allt mer, därför att det är vad konsumenterna allra helst vill ha. I dag är skörden ungefär 50 ton per hektar. Det är samma nivå som i Sverige. I Sverige däremot odlas svenska sorter, medan konsumenterna även här tycks föredra Gala, som då importeras, bland annat från Brasilien.
Brasilien är världens största producent och exportör av apelsiner och apelsinjuice. Sjukdomen som på engelska kallas ”citrus greening” har hittills slagit ut 77 miljoner av Brasiliens 203 miljoner apelsinträd. Det är en bakteriesjukdom som sprids av två olika insekter. Det finns ingen bot mot sjukdomen och frukten blir grön efter mognad och smakar bittert. Ganska snart dör hela trädet. Sjukdomen ökade med 56 procent från förra året. Greening finns även i Florida och Kalifornien i USA och i alla asiatiska länder utom i Japan. Den upptäcktes i Kina så sent som på 1940-talet.
Priserna på äpplen i Brasilien fortsätter att följa brasilianskt konsumentprisindex, men priset på apelsinjuice har mer än trefaldigats på ett par år. Det mesta av prisuppgången har kommit i år. När jag frågar mina vänner i Brasilien om de kommer att byta till äppeljuice, säger de att de bara kommer att dricka mindre apelsinjuice. Jag är inte så säker på att européer tänker lika.
Sedan finns blandjuicer. Den senaste juicen jag drack i Sverige var en ”apelsin- och jordgubbs-juice”. Det var mest äppeljuice i den. Är det inte rimligt att tro att enorma mängder sådana blandjuicer kan få apelsinjuicen att minska och äppeljuicen att öka?
Äppeljuice-baserad söt cider är Sveriges näst största livsmedelsexport räknat i ton. Enligt Jordbruksverkets årssammanställning för 2022 om utrikeshandeln uppgick nettoexporten av ”övriga alkoholdrycker” till 159 tusen ton. Det är nästan helt äppelcider från Kopparbergs bryggeri. Sveriges äppelproduktion är som jämförelse cirka 25 tusen ton. Inte ens ett kilo av äpplena i cidern är odlade i Sverige, eftersom det saknas en fabrik för att tillverka koncentrat i Sverige. Därför finns inte en Kopparbergs Gravensteiner eller en (Åbro) Rekorderlig Astrakan.
Här finns något för Sverige att lära av Brasiliens resa från importör till exportör av äpplen – att utgå från kunden. Säkerligen finns också en fördyrande regelhärva, som för mjölkbönderna, trots EU:s gemensamma marknad. Efterfrågan på äpplen och äppeljuice kommer att gå upp kraftigt och permanent i världen – och i Sverige, tror jag. Här finns en stor möjlighet.
