”Brasilien världsledande på biologiskt växtskydd”

Den första veckan i oktober ska EU-parlamentet fatta beslut om pesticid-reduceringslagen, även kallad SUR. Enligt den ska användningen av kemiska bekämpningsmedel minst halveras i EU till år 2030. Inom EU-kommissionen är det kommissionären Stella Kyriakides med ansvar för hälsa och livsmedelssäkerhet, som ansvarar för lagförslaget och för genomförandet.

Varför biologiskt växtskydd eller biologisk kontroll är intressant i en utblick från Brasilien, är för att Brasilien ligger längst fram i världen på detta område. Redan i början av 1980-talet började det statliga jordbruksforskningsföretaget Embrapa, som jag nämnde i min förra utblick, att utforska och utveckla biologisk kontroll.

Godkännanden av bekämpningsmedel, dit även mikroorganismer hör, ligger under jordbruksdepartementet i Brasilien. I EU ligger det hos psykologen och politikern Stella Kyriakides.

Drivande för Embrapa var låg kostnad och till mindre del, mindre gifter. Brasilien ville minska importberoendet av livsmedel och minska svälten i landet.

I februari i år besökte jag chefen för det danska jordbruksföretaget Agrobrazils gård i delstaten Tocantins. Chefen Peter Fruervang berättade att om bara en sprutning med mikroorganismer kunde ersätta en med kemiskt preparat skulle det finansiera hela satsningen.

Till skillnad från hans tre grannar, som gått ihop med en gemensam mindre fabrik för att framställa verksamma bakterier och svampar, köper Peter ett ”kit” från en tillverkare. Detta ”kit” liknar närmast en vin- eller ölsats och med tillsats av vatten och socker kan han i en bioreaktor i kylrum på ett par dagar framställa en kubikmeter lösning med levande bakterier eller svampar. Detta är färskvara och måste spridas inom några veckor.

Kostnaden för en sprutning med exempelvis bacillus thuringiensis är 10 real (20 kronor) per hektar. Det är mycket billigare än kemi, som kostar 60 kronor. Peter förklarade, att det blir billigt, därför att det kan tillverkas på gården, vilket också är en stor fördel när det är en färskvara.

Peter och hans grannar har olika strategier för spridningen. Alla tillför mikroorganismer direkt i jorden med såmaskinen. Peter har valt att sedan göra varannan sprutning med biologiskt och varannan med kemiskt, medan grannarna kör biologisk kontroll så länge det fungerar och kemiskt först om det behövs.

De uppnår alltså redan det mål om 50 procent sänkning eller mer av kemisk bekämpning som EU vill uppnå om sju år. Detta förutsätter i och för sig GM-teknologi i utsädet. För icke-GM soja, exempelvis, som är gamla sorter, som skadegörarna lärt sig angripa, behövs mer bekämpningsmedel.

Agrobrazil och hans grannar får inte mer betalt för sina produkter, utan det säljs som konventionell soja, majs eller vad det kan vara. Fördelen för dem ligger i den mycket lägre kostnaden och förstås, rent allmänt, ett mindre giftigt lantbruk. En granne berättade om den bättre jordhälsan och tillade att växtskyddet för honom minskat i kostnad från tio till två miljoner kronor per år sedan han gått över till biologisk kontroll.

EU ligger på efterkälken. En svensk expert uppskattade kostnaden för att få ett nytt biologiskt bekämpningsmedel godkänt i EU till cirka 200 miljoner kronor.

För att inhämta kunskap, har EU valt att inhämta den från Ecuador, Peru och Colombia. Jag känner inte till att dessa socialistiska republiker ligger särskilt långt framme, men på Twitter uttalar samarbetsgruppen att ”rättvisa” är viktigt i sammanhanget.

Jag talade med det ledande forskarteamet i Sverige på SLU. De fem hade en budget på cirka 5 miljoner kronor per år. Enbart Embrapa har som jämförelse 20 000 forskare, varav alla naturligtvis inte är sysselsatta med biologisk kontroll, men många är det. Det finns dessutom forskning inom denna skärningspunkt mellan mikrobiologi och agronomi på universiteten och i privata företag. Sverige låg ändå långt fram med Lantmännen Bioagri, som framförallt tidigt utvecklade biologiska betningsmedel och teknik för detta.

Hur EU på sju år ska lyckas att nå dit där Brasilien varit länge, framstår ändå som ett mysterium, särskilt när dessa biologiska bekämpningsmedel inte ska få tillverkas billigt på en gård. Enligt lagförslaget måste de köpas dyrt i en förmodligen kyld dunk från något multinationellt bekämpningsmedelsföretag. Det är inte heller kostnaden och konkurrenskraften för EU:s lantbrukare som är viktig. Det viktiga är hälsa och livsmedelssäkerhet berättade Kemikalieinspektionen.

I listan nedan finns de bakterier och svampar som de lantbrukare jag besökte i Tocantins tillverkar själva på gården och använder för biologisk kontroll och som bioväxtstimulanter för att öka torktålighet, kväve- och fosforupptag. De som redan har blivit godkända i EU som bekämpningsmedel är markerade med grönt.