Att lantbrukare och landsbygdsföretagare med många järn i elden är det som främst syns i Bonde söker fru lär inte bara handla om att de gör sig bra på teve. Lika mycket speglar det hur livet på många gårdar har förändrats sedan serien drog i gång.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Lantbrukarkåren blir allt äldre. Antalet yngre som söker sig till näringarna minskar, visar ATLs stora genomgång.
Vad innebär den här utvecklingen för svenskt lantbruk? Hur ser framtiden ut på gårdarna?
Ett sätt att få svar är att titta på datingprogrammet Bonde söker fru i TV4. En jämförelse mellan premiäravsnittet 2006 och det avsnitt som introducerar årets deltagande bönder fångar hur mycket som har förändrats på knappt två årtionden.
I det allra första avsnittet mötte tittarna åtta lantbrukare som sökte kärleken. Männen – för det var bara män som sökte kvinnor det året – hade klassiska driftsinriktningar på gårdarna.
Det var två lantbrukare med grisproduktion, två med kött- och spannmål, en mjölkbonde och en med enbart spannmål. Stack något ut på produktionssidan var det en tjuruppfödare och en potatisodlare.
I dag har deltagarna mer exotiskt klingande driftsinriktningar, om vi jämför med första säsongen. Bland de sju bönder som söker kärleken inför årets inspelning märks en ryttare och en strutsbonde. Den senare presenteras som en ”snickare med entreprenörsanda”.
Och den beskrivningen snuddar vid något som verkar förena det flesta av de kärlekstörstande i årets upplaga av Bonde söker fru. De framstår snarare som drivna entreprenörer bosatta på gårdar än renodlade bönder, i klassisk bemärkelse. Flera har dessutom andra jobb utöver lantbruket, som på snickeri och behandlingshem. Ett mer rättvisande namn på programmet skulle kunna vara landsbygdsbo söker partner.
Borta är en grupp av lantbrukare som vi fick möta i programmet 2006, de blyga männen som gick hemma på produktionsjordbruket där flera generationer samsades. Dessa bönder som programmet verkligen lär spela en roll för, i att det kan bryta en ensam tillvaro där jobbet på gården tar all tid, har ersatts av vad som framstår vara en mer bestämd och målinriktad grupp.
Representativ för årets upplaga av bönder är nog 28-åriga Mimmi, med köttproduktion på Öland. Hon dansar bugg och simmar. Hon är utbildad mathantverkare, jagar och kör motorcykel. Hon har bott i England och Jämtland. Men nu bestämt sig för var hon verkligen vill bo – på gården på Öland.
Att lantbrukare och landsbygdsföretagare med många järn i elden är det som främst syns i Bonde söker fru lär inte bara handla om att de gör sig bra på teve. Lika mycket speglar det hur livet på många gårdar har förändrats sedan serien drog i gång.
Det är också den här förändringen som märks i statistiken. Den som säger att mer än hälften av lantbrukarna är över 60 år. Att antalet yngre lantbrukare minskar. Och att gårdarna blir färre men större.
För de unga som satsar på lantbruket må vara färre, men de lär vara desto mer målinriktade. De bygger allt större företag. Och det liv de söker sig till – på en gård – är populärt. Det märks när de hungriga unga lantbrukarna köper och arrenderar mer mark. Husen på de gårdar som upphör som egna brukningsenheter fylls ofta med nytt liv och nya verksamheter av initiativrika landsbygdsbor.
Den här utvecklingen märks inte heller bara i Sverige. Samma förändring genomgår Frankrike, enligt en text av Susanne Gäre som publicerades här på ledarsidan för en vecka sedan.
Susanne Gäre återger en tes framlagd av två franska professorer – att landsbygderna genomgår en tyst revolution: ”De som blir kvar på gården arrenderar ut marken, har ett jobb vid sidan av och kan inte längre betraktas som jordbrukare. Författarna menar att de är landsbygdsbor.”
Det är också dessa landsbygdsbor som vi ser allt fler av i Bonde söker fru, där de sammas om tiden i rutan med några framgångsrika lantbruksföretagare.
Den här utvecklingen förändrar mycket på landsbygderna såväl som i det offentliga samtalet. För politiker innebär det att landsbygdspolitiken sakta men säkert blir viktigare än jordbrukspolitiken för att vinna val, vilket vi märker i Sverige.
Jordbruksdepartementet har ersatts av ett landsbygdsdepartement. De politiska utspelen i valrörelsen riktades mer mot generella landsbygdsfrågor, likt vägunderhåll och drivmedelspriser, och mindre mot angelägna frågor för lantbruket.
Inom skogspolitiken märks en allt starkare förskjutning mot att låta mer skog stå. Och detta är något som många landsbygdsboende utan skog lär välkomna, då det innebär att den naturmiljö de gjort till sin boendemiljö genomgår mindre förändringar. En förskjutning som, likt mycket annat, kan förklaras av att de aktiva lantbrukarna blir färre och deras möjligheter att få politiskt genomslag minskar. Detta samtidigt som de landsbygdsboende utan direkt koppling till lantbruket blir fler och deras röst starkare.
Den som vill begripa sig på lantbrukets förändring bör titta på Bonde söker fru. Programmet blir ett komplement till statistiken över lantbrukarkårens utveckling.
Det nya livet på många gårdar som vi ser behöver inte heller vara sämre än det gamla. Det är däremot ett annat.
Kanske är det en revolution som fångats i Bonde söker fru.
