facebooktwittermail

Blir LRF första stora Brexitrörelsen?

EU förändras. De senaste federalistiska utspelen gagnar inte Sveriges jord- och skogsbruk, skriver tre LRF-veteraner. 

Flygbild på fält och tröska.
EUs nya inriktning hotar matförsörjningen i unionen. FOTO: JEPPE GUSTAFSSON/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Vi var många inom LRF och jordbrukssektorn som såg möjligheterna med EU före inträdet. Med dåtidens extremt marknadsliberala jordbrukspolitik med S-regeringen i spetsen, ivrigt påhejad av alla andra, framstod EU som ett klart bondevänligare alternativ.

I minnet av ett efter kriget svältande Europa har EU alltid stått som en grindvakt för att yttersta bevaka och säkerställa att vi har produktions- och försörjningsperspektivet av mat med oss.  Sveriges fokus senaste 30 åren har varit att minska kostnaden för jordbruket och öka miljöandelen av politiken.

Man har kunnat känna sig trygg med att EU säkerställer produktionsperspektivet när svensk miljörörelse har drivit sina frågor utan ansvar för att ha kvar en konkurrenskraftig produktion. Följden av Sveriges politiska linje vet vi, svenskt jordbruk har backat, vi har blivit mera beroende av importerad mat.

Det är lätt att skylla svenskt lantbruks kräftgång på EU men alla som följt EU-länder som exempelvis Österrike och Finland ser med all tydlighet att dessa länders jordbruk inte har avvecklats eller minskat på samma sätt som det svenska. Domen är alltså hård mot hur Sverige har nyttjat sitt medlemskap och svenska politiker oavsett färg har ända sedan medlemskapets start visat ointresse för egen matproduktion. Ända fram till de senaste åren då torka, oro i omvärlden, klimatförändringar och nu även en världsomspännande pandemi fått svenskarna och dess beslutsfattare att inse vikten av en egen livsmedelsproduktion.

Något har dock hänt i EU. Om det är välståndet som har kommit ifatt, minnet av svälten från kriget som fallit i glömska eller klimatoro som gett europeiska miljörörelsen ett kraftigt genomslag i lobbyapparaten i Bryssel är oklart. Miljöperspektivet bli så extremt att det riskerar öka matimporten till EU, minska möjligheten till omställning från fossilberoende och öka beroendet av Ryssland.

Genomgående i de senaste politiska dokumenten från EU, som livsmedelsstrategin Farm 2 Fork, biodiversitetsstrategin, nya CAP och nu senast Skogsstrategin, minskar EU sina medlemsländers möjlighet till att producera mat och förnybar energi till förmån för miljö- och klimat.

Nog för att det senare är en ödesfråga, men vi kan inte lösa dessa frågor genom att exportera miljöpåverkan och öka beroendet av importerad mat och energi. Via EUs Skogsstrategi är också paradigmskiftet komplett genom att kraftigt avhända och begränsa den nationella friheten i ländernas skogspolitik.

EU är och har varit ett mycket viktigt fredsprojekt för stabilitet och samverkan i Europa. Många delar av svensk landsbygd har EU att tacka för att satsningar kunnat göras i olika samhällssektorer.

Tondövheten inför Brexit och andra nationalistiska strömmar tycks total från Bryssel.  Senaste politiska inriktningarna i stark federalistisk anda som kraftigt inskränker medlemsländernas egna beslutanderätt kommer göra att allt fler liksom vi som är varma anhängare av samverkan i Europa ifrågasätter om medlemskapet verkligen gagnar produktionen inom jord, skog och svensk landsbygd.

LRF var tungan på vågen till Sveriges EU-medlemskap.  Om vi inte ser att utvecklingen mot federalism i EU vänds är vi oroliga för att LRF blir en Swexitrörelse, vare sig organisationen egentligen vill det eller ej!

Sture Johansson, Sala

Lantbrukare och fd Regionordförande LRF Mälardalen

Peter Borring, Skänninge

Lantbrukare och fd Regionordförande LRF Östergötland

Michael Bäckström, Aneby

Lantbrukare och fd Riksförbundsstyrelseledamot LRF