Sture Jönsson, en LRF-veteran, vill staka ut framtiden för svensk mjölkproduktion i ATL den 28 januari. Uppenbart har han svårt att smälta att bete ska vara frivilligt och att det finns ett stämmobeslut om detta.
”Stämmobeslut om att bete ska vara frivilligt”
Det är inte lätt att lyckas med nödvändiga förändringar inom LRF när före detta förtroendevalda och tjänstemän motarbetar beslut, skriver Per Andersson.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Sture Jönsson var med och genomförde det så kallade ”spårbytet” för drygt 30 år sedan. En kanske framgångsrik strategi för LRF då, när det fanns stora överskott av svensk mat, ett gränsskydd som skulle bort och subventioner som var ifrågasatta.
Det blev ju också ”lyckat” eftersom överskotten försvann tillsammans med bönderna. De oändliga och ofinansierade kravhöjningarna på svenska mjölkbönder ökade, men den så kallade svenska modellen med ”mervärden” skulle betala sig så småningom.
I dag har vi facit. Mervärdena blev merkostnader, vi producerar för lite mat och en nationell livsmedelsstrategi antogs 2017 med målet att öka produktionen igen. LRF har därför börjat driva en tillväxtpolitik i stället och djurvälfärd 365 dagar om året har börjat marknadsföras.
Men att göra 180 grader helt om är märkbart svårt för en så stor organisation som LRF. Vem vet hur många som inom LRF, likt Sture Jönsson, vill bevara det gamla och ser större djurbesättningar som ”onormala” eller kanske till och med som en PR-risk. Och det finns uppenbart många tjänstemän som gärna har betande kor på varje bild som publiceras i LRF-sammanhang.
Man förstår att det inte är lätt att vara LRF-ordförande i dag och lyckas med nödvändiga förändringar när tonstarka före detta förtroendevalda och tjänstemän motarbetar stämmobeslut på alla möjliga vis.
Per Andersson
Stjärnhov