”Beteskravet är de mindre gårdarnas räddning”

Den senaste tiden har det diskuterats flitigt på många håll gällande beteskravets vara eller icke vara, framförallt på grund av Växas djurvälfärdsstudie där det skall utredas om kor kan ha det lika bra inne som ute.

Att ett toppmodernt stall ger en bra kokomfort inomhus behöver väl knappast betvivlas. Men varför ska man bortse från alla fördelar utevistelsen ger för ko, människa och natur bara för att stallet är optimalt?

Man kan också fundera på för vilka som kravet i så fall skall slopas, är det för de få som har ett ”optimalt” stall eller kommer det gälla alla som till exempel har lösdrift? Skillnaderna är stora och det bör tas med i studien, inte minst gällande klövhälsa.

Frågorna kring syftet med den här studien och vad vi egentligen vill med beteskravet är flera. En del av svaret är naturligtvis att det handlar väldigt lite om vad som är bäst för kon, utan snarare vad som är bäst för framtidens jordbruk som drivs fram av politikens utformning av stödsystem, konkurrensförhållanden samt med bistånd av branschens egna organisationer.

Enheterna blir idag färre och större och det enda som sätter stopp för expansionen är hur mycket mark som finns för att upprätthålla ett bete i närheten av produktionscentrum. Vid ett slopat beteskrav tror jag att vi kommer se den pågående storleksrationaliseringen öka i fart, vilket rent konkurrensmässigt kommer göra det svårare för mindre och medelstora producenter att hävda sig.

Så betesfrågan är egentligen inte en fråga om kornas betande eller inte, det är en fråga om hur vi vill att morgondagens jordbruk skall se ut. Är visionen en fullskalig industrialisering av mjölkproduktionen i få men stora enheter, på samma vis som till stor del redan skett i ägg- och kycklingsnäringen, är det rätt väg att gå med ett slopat beteskrav.

Beteskravet är idag det enda som ”gynnar” små och medelstora besättningar. Jag är övertygad om att medelstora besättningar utspridda runt om i våra bygder är bättre för djur, människor och landsbygden i stort, och av den anledningen blir beteskravet ännu viktigare.

I en tid när miljöpåverkan och biologisk mångfald står högt på agendan hos både producenter och konsumenter så förvånas jag över att det mest självklara glöms bort. Om betande kor kan hämta sin föda till stor del själv under två, fyra (eller sex) månader kommer gårdens miljöpåverkan bli lägre. Då tänker jag så klart på riktigt bete, det som numer benämns som ”produktionsbete” och inte ”motionsbete” där djuren tillhandahålls hela eller större delen av sin vallföda inne i stallet även under betesperioden.

I en tid när mjölkkonsumtionen minskar är det ett risktagande att slopa beteskravet då det är ett starkt argument som återkommande används för att marknadsföra våra produkter genom – ibland för – idylliska bilder och reklamfilmer. Med hänsyn till det så skulle snarare beteskravet stärkas för att upprätthålla argumentets legitimitet.

Vad vill vi se för jordbruk imorgon, ett fåtal stora gårdar som producerar billig mjölk eller en riktigt levande landsbygd där våra stoltaste medarbetare korna, gör vad dom kan bäst under den öppna himmelen, producerar mjölk och håller sin egen bygd öppen och levande?