Beslutsprocesserna kan stå kolossen dyrt
I vilken utsträckning EU är en verkligt demokratisk organisation råder det delade uppfattningar om. Men att denna delvis överstatliga koloss saknar den genomskinlighet som gör det möjligt för alla medborgare att förstå politiken och göra sin stämma hörd är ganska klart.
EU:s långtidsbudget, som styr vilka ersättningar som går till jordbruket och Cap-reformen som styr den gemensamma jordbrukspolitiken, beslutas i ett komplicerat politiskt förhandlingsspel långt över böndernas huvuden.
När detta skrivs är det några få dagar kvar till deadline för EU:s långtidsbudget som alla trodde var klar redan i våras när Reinfeldt och hans kollegor var överens. För första gången i historien föreslogs i en kompromiss minskning av EU:s budget från 1 000 miljarder euro till 960 miljarder euro. Det gillade inte parlamentet. Nya förhandlingar och nu verkar det som om man kunnat kompromissa om kompromissen, även om det formellt inte är klart. Bland annat en översyn i halvtid, 2016, var inspelet från parlamentets förhandlare.Så rullar det på med utspel och inspel. Besluten får i högsta grad konsekvenser för alla EU-medborgare, i synnerhet för dem som är verksamma inom de gröna näringarna. Ändå är det få som orkar engagera sig i beslutsprocesserna. Ilska och upprördhet kommer för det mesta i efterhand när man äntligen förstå vad besluten innebär.Att långtidsbudgeten, trots protester från parlamentet, innebär nedskärningar bland annat för jordbruket, är en politisk kompromiss. Det förändrar inte villkoren i grunden för svenska bönder, men det pekar ut en färdriktning mot mindre stöd i framtiden. Vad konsekvenserna blir av jordbruksreformen är ännu inte tydligt. Men att långtidsbudget och Cap-reform tillsammans formar ett ramverk som styr bondens vardag är tydligt.Marknaden är global och produktionen av livsmedel känner inga landgränser. Därför behövs en stor spelare som EU och det är rimligt med en gemensam jordbrukspolitik. Men byråkrati, regelkrångel och brist på genomskinlighet ökar avståndet mellan beslutsfattare och medborgare. I längden är det ett hot mot EU-institutionernas legitimitet.