Nya skrivbordsprodukter hägrar och jag behöver nog inte vänta länge på den första inbjudan till workshops kring dessa ämnen – igen, skriver Magdalena Hermelin i en krönika.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Om kriget kommer klara vi oss nog inte länge i Sverige. Det finns inga direkta lager. Ingen dieseltillverkning, ingen tillverkning av handelsgödsel, vi importerar mycket av vår mat och är långt ifrån självförsörjande redan som det är, i fredstid.
Att vi inte har en större beredskap är riktigt jobbigt och alla förstår nu att det är bråttom att ändra på det. Det här gör att ordet självförsörjning har aktualiserats på ett sätt och ur ett perspektiv som få av oss trodde var möjligt.
Samtidigt har vi lantbrukare talat om vikten av självförsörjning och ökad andel svenskproducerat under många år, men med andra argument än de säkerhetspolitiska.
Vi har sagt att svenskproducerat skapar arbetstillfällen, genererar skatter, är klimatsmart. Vi har också påtalat att vi har lagar och regler kring arbetsmiljö och arbetskraft som gör att våra produkter och livsmedel är bra, ur fler aspekter. Det har varit argument mer än nog för oss.
Men nu – med ett krig i Europa – är skälen för att satsa på svensk livsmedelsproduktion desto tyngre. Det handlar om rikets säkerhet.
Vi står inför en ny verklighet och vi måste agera. Och hur gör vi det? Med handlingskraft och action.
2017 fick vi en livsmedelsstrategi. Kortfattad är avsiktsförklaringen denna: ”Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”
Låter som en alldeles utmärkt strategi. Dags att verkställa.
Nja. Den nye landsbygdsministern Peter Kullgren (KD) anser att strategin inte duger. I stället behövs en ny strategi. En livsmedelsstrategi 2.0.
När jag för en tid sedan hörde Peter Kullgren tala om den nya strategin beskrev han målen med den. Det är att livsmedelsproduktionen ska öka, vi ska bli attraktiva som arbetsgivare och konkurrenskraftiga på livsmedelsmarknaden.
I mina öron låter det som att den nya strategin ska göra precis det som den första strategin går ut på.
I arbetet med den nya strategin tillsätts utredningar, analyser och kartläggningar om Sveriges matproduktion – igen. Nya skrivbordsprodukter hägrar och jag behöver nog inte vänta länge på den första inbjudan till workshops kring dessa ämnen – igen.
Om det är något jag har lärt mig under mina yrkesverksamma år, vilken bransch jag än befunnit mig i så är det vikten av att ha ett tydligt mål, tänk ut hur du ska nå dit och sen – det viktigaste av allt – börja jobba. Tankekraft i all ära men förändring kräver action.
Vi står inför ett minst sagt pressat läge. Mat har blivit en bricka i säkerhetspolitiken. Vi vet vad vi behöver göra. Nu gäller hur och att omvandla orden till handling.
Vi har inte tid att fila på en uppdaterad livsmedelsstrategi. Den första duger gott för snart har tåget gått.
Magdalena Hermelin
grönsaksodlare
