Myndighetsutövningen i skogsbruket har traditionellt bedrivits efter två linjer – tillståndsgivning och rådgivning.Tillståndsgivning ska tillämpas bland annat för åtgärder i fjällnära skog och ädellövskog eller för skogsmarksdikning. Avverkningsanmälan ska (skulle) användas för att ge Skogsstyrelsen tillfälle till rådgivning om naturvårdshänsyn eller föryngringsåtgärder i samband med en slutavverkning.
”Avskaffa kravet på att anmäla avverkningar”
Riksdagen borde avskaffa avverkningsanmälan i de flesta fall. Då skulle lagen leva upp till idén om skogsägarens frihet under ansvar, skriver Sverker Liden.
Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Det finns (fanns) alltså en gradskillnad mellan tillståndsgivning och rådgivning med anledning av en avverkningsanmälan. Den infördes när Skogsvårdslagen avreglerades och skogsägaren skulle få rätt och möjlighet att sköta sin skog under eget ansvar. Det var grunden för riksdagens frihetsmodell. Skogsägaren skulle inte detaljstyras av staten. Det var ju den styrningen som helt hade spårat ur med 1979 års skogsvårdslag.
Det fungerade till en början men efter ett tag började Skogsstyrelsen ändra tillämpningen från rådgivning till beslut så att alla åtgärder som omfattades av avverkningsanmälan i princip blev tillståndspliktiga.
Myndighetsutövningen blev ännu mer komplicerad genom en omtolkning av Århuskonventionen där man ansåg att allmänheten hade rätt att överklaga alla miljöbeslut. Därmed kunde en avverkningsanmälan för att ge tillfälle för rådgivning förvandlas till en miljöprocess mellan en förening och Skogsstyrelsen där skogsägaren inte ens var part i målet.
Det finns nu goda skäl att renovera riksdagens frihetsmodell och återge skogsägaren rätt och möjlighet att under eget ansvar sköta sin skog. Därför bör avverkningsanmälan tas bort och skogsägaren bara ha skyldighet att söka tillstånd i väl specificerade ärenden, till exempel skötsel i fjällskog , reservat eller större dikningsärenden. I stället bör skogsägaren på eget initiativ kunna begära rådgivning inför till exempel en slutavverkning. Skogsägaren kan i efterhand rapportera en slutavverkning på förfrågan av Skogsstyrelsen.
Vad är skillnaden mot den praxis som Skogsstyrelsen har börjat tillämpa? Jo, man undviker att Skogsstyrelsen behöver fatta beslut som sedan kan överklagas och utmynna i långdragna överklaganden från tredje man. Enligt riksdagens frihetsmodell ska skogsägaren sköta sin skog under eget ansvar precis som vilket annat företag som helst. Det var aldrig tänkt att staten skulle lägga sig i med detaljstyrning på det sätt Skogsstyrelsen har börjat göra.
Riksdagens frihetsmodell bygger på skogsägarens ägarstyrning. Det är skogsägaren som ska avgöra vad som är rätt för den egna fastighetens värdeutveckling och avkastning - inte staten.
Det är dags att riksdagen tar tillbaka initiativet i skogspolitiken från statsbyråkratin. Det är det effektivaste sättet att stoppa myndigheternas försök att på eget initiativ att utöka styrningen genom att successivt skärpa tillämpningen av de egna reglerna.
Riksdagen bör avskaffa avverkningsanmälan och bara behålla tillståndskrav i väl specificerade ärenden av stor vikt för miljön och även specificera när tillstånd inte behöver sökas.
Sverker Liden
Jägmästare och skogsägare