facebooktwittermail d

Avliva myterna om fosforfällor

Miljökontoren tvingar husägare att installera dyra fosforfällor med liten effekt och stor klimatpåverkan. Kommunerna borde basera sina rekommendationer på naturvetenskaplig grund, skriver Lars Hylander. 

Enskilt avlopp, luftningsrör
Boende på landsbygden med enskilda avlopp åläggs dyra åtgärder med liten effekt. FOTO: CHRISTINE OLSSON/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Miljökontoren i Sveriges 290 kommuner tvingar ofta fastighetsägare med små avlopp att installera fosforfällor, ofta med ett kalkhaltigt material som tillverkas i Polen och ger lika stora utsläpp av koldioxid per ton som cementtillverkning. Dessa beaktas aldrig samtidigt som förmågan att avskilja fosfor är lägre än förväntat. Utbyte av fosforfällorna har dessutom visat sig vara en stor årlig kostnad, ofta på flera tusentals kronor, varefter fällorna ofta läggs på deponi.

Som växtnäringsforskare på avlopp och fosforfällor tar jag kraftigt avstånd från påståendet att fosforfällor ”är bra för miljön eftersom innehållet i fosforsäckarna sprids ut på jordbruksmark och tillför näring.” Näringen består av någon promille fosfor. En fosforfälla på 500 kilo innehåller alltså runt 0,5 kilo fosfor. Denna mängd fosfor kan lantbrukaren köpa för 25 kronor i dagens prisläge. Det är helt uppenbart att kommunala VA-bolag och entreprenörer som tar runt tiotusen kronor för byte av fosforfälla helt har spårat ur vad gäller vad marknaden kan betala för växtnäringen.

Men miljökontoren bryr sig inte om marknaden. Detta är korrekt när man jobbar med miljöskador som inte är prissatta på marknaden. Däremot ska miljökontoren beakta miljöskadorna från fosforfällor och väga dem mot eventuell miljönytta.

Fosfor är ett livsviktigt näringsämne för både oss människor och växterna. Dess skador begränsas till ytvatten, medan enskilda avlopp som släpps ut i marken vanligen inte når fram till sjöar och havet och alltså inte orsakar övergödning. Detta ska vägas mot klimateffekten vid tillverkning av filtermaterialet. 

Tillverkningen av en fosforfälla med 500 kilo kalkhaltigt material frigör 350 kilo koldixid. Koldioxidavgiften för detta borde vara 250 kronor per säck, men eftersom filtermaterialet tillverkas i Polen så betalar tillverkaren inte dessa avgifter, med undantag för någon tia för utsläpp från det använda fossila bränslet.

Denna information undanhålls fastighetsägarna som tvingas installera dyra fosforfällor utan avsedd effekt. I litteraturen talar man om ”kill your darlings”. Det är förståeligt att en före detta forskare har svårt att överge materialet han har satsat på som reningsmedium för avloppsvatten. För den skull är det dock inte försvarbart att han vilseleder både fastighetsägare och miljökontor med felaktiga uppgifter.

Det är dags att Havs- och Vattenmyndigheten tar sitt ansvar och vägleder miljökontoren utgående från naturvetenskap i stället för att snegla på intäkterna de kan roffa åt sig från värnlösa toalettanvändare på landsbygd.

Lars Hylander

Lantbrukare och docent i miljöanalys, Uppsala

Fotnot: Havs- och vattenmyndigheten har erbjudits replik men avstår.