”Att påtala det orimliga är inte polariserande”

Det som skapar uppgivenhet och osäkerhet hos landets jord- och skogsbrukare är att staten, utan rimlig rättssäkerhet, ålägger skogsbrukare brukandeförbud utan att betala ersättning. Att påtala det orimliga i de brukandeförbud utan ersättning som utdömts i domstolar är varken osakligt eller polariserande. Att påtala det orimliga med att den enskilde skogsägaren får ta hela kostnaden för att det allmänna vill uppnå en viss miljökvalitetsnivå, även om det inte är skogsägaren som orsakat bristen på en art eller livsmiljö, är en demokratisk handling med syfte att återställa samhällskontraktet mellan den enskilde och staten.

Jag upplever att Lars-Erik Liljelund diskuterar en annan fråga än den som LRF diskuterar. Lars-Erik Liljelund har kanske inte följt utvecklingen i praxis och förflyttningar i vad som sedan länge ansetts vara sådan pågående markanvändning som skyddats av vår grundlag.

Det som sedan över 50 år bakåt i tiden ansetts vara accepterade skogsbruksmetoder kan vara pågående markanvändning på en plats för att på en annan plats falla ur grundlagens skydd genom ett förbud. Miljöbalkens allmänna hänsynsregler anses numera kunna definiera huruvida en brukningsmetod gör att jord- eller skogsbruk ska falla under grundlagens beskydd. Så var det aldrig tänkt. Här tror jag att vi är överens med Lars-Erik Liljelund. För vi kan väl enas om att det inte anstår en rättsstat att sakta men säkert ändra grundlagens omfattning genom vanlig lagstiftning? Det är tvärtom meningen att lag ska utformas och tillämpas i ljuset av grundlag. 

Det är dessa omdefinieringar som gör att det allmänna kan använda enskildas egendom för att uppnå mål inom miljökvalitet utan att ersätta markägarna för den ekonomiska förlust det innebär för dem. Det är inte markägarna som orsakat bristen på en art eller en livsmiljö. Det är en historisk skuld som hela samhället bär ansvaret för. I vissa fall hela EU. Därför måste kostnaden också fördelas jämnt mellan alla. 

Det finns starka skäl för att skilja på bedömningen av vilka krav som är rimliga att ställa ur miljösynpunkt och vad som är en rimlig bördefördelning. Att det finns starka skäl att vidta en miljöåtgärd behöver inte innebära att den enskilde ensam ska bära kostnaderna för denna. Ersättningsfrågan bör i stället avgöras utifrån vilken typ av rådighetsinskränkning det är fråga om.  Det är vad ”konfiskeringen” handlar om: att rätten att förfoga över sin egendom försvinner. 

Det bör vara avgörande i vilken omfattning den enskilde är orsak till att ingripandet sker och om de konsekvenser ingripandet leder till för den enskilde är rimliga eller inte samt om inskränkningarna syftar till att förhindra oacceptabla miljöförhållanden eller till att uppnå önskvärd miljökvalitet. Det är just det resonemanget som saknas i tillämpningen i dag. Men det är det resonemanget som 2008 – 2009 föregick vår nuvarande lydelse av 2 kap. 15 § regeringsformen. Det är därför LRF tycker att nuvarande grundlagstext behöver förtydligas. Och med hjälp av ett förtydligande så hade dagens uppgivenhet och osäkerhet hos landet jord- och skogsägare kunnat undvikas.