facebooktwittermail

Vanadin bör utvinnas ur gruvavfall – inte ur bördiga jordbruksmarker

Kommunernas vetorätt bör gälla all utvinning ur alunskiffer, inte endast uran det skriver flera LRF-toppar på ATL Debatt.

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Det förbud mot utvinning av uran som gäller sedan den 1 augusti är ett viktigt steg mot en hållbar gruvnäring. Men tyvärr riktar de prospekteringsföretag som tidigare intresserade sig för uran i Sveriges alunskiffrar nu bland annat in sig på vanadinutvinning, vilket innebär ett lika stort hot våra bördigaste odlingslandskap.

Framtida livsmedelsproduktion måste värnas, efter de senaste månadernas extrema torka bör detta vara uppenbart för alla. Kommunernas befintliga vetorätt mot uranbrytning bör därför snarast utvidgas till att gälla all utvinning ur alunskiffer. Vanadin kan utvinnas ur avfall från svensk ståltillverkning.

Sommarens torka har slagit hårt mot skördarna i hela landet, med brist på såväl grönsaker som djurfoder som följd.

Mitt i denna extrema situation har ett nystartat brittiskt företag beviljats undersökningstillstånd för provborrning efter bland annat vanadin i Österlens bördiga jordbruksmark. De vill ersätta Skånes gula rapsfält med gigantiska dagbrott och dammar med giftigt lakvatten. I en tusenårig kulturbygd invid Storsjön i Jämtland söker ett australiensiskt och ett kanadensiskt företag om tillstånd för samma sak.

Det är bara tre exempel i raden, för närvarande finns enligt Bergsstaten drygt trettio beviljade eller ansökta undersökningstillstånd som gäller alunskiffer. Bergarten finns i stora delar av Skåne, i Västra Götaland, Östergötland, Örebro län, Jämtland och Västerbotten samt på Öland och Gotland.

Sveriges mycket exploateringsvänliga minerallagstiftning är så utformad att Bergsstaten nästan aldrig kan neka sökta undersökningstillstånd. Detta inte ens där framtida brytning framstår som orimlig, exempelvis i Natura 2000-områden.

Till symboliska kostnader och utan att stöta på byråkratiskt krångel mutar prospekteringsföretagen in mark, ofta mot markägarnas vilja. De kan därefter ägna sig åt prospektering samtidigt som de bedriver aggressiv opinionsbildning i syfte att höja priset på de utvinningstillstånd de hoppas få, vanligen med ambitionen att sälja dem vidare.

I årtionden har prospekteringsföretagen sökt tillstånd för uranutvinning i Sveriges alunskiffrar, en porös och lättbruten bergart som skiljer sig från exempelvis bergarter som man utvinner järnmalm ur.

Alunskifferns egenskaper är jämförbara med den svartskiffer som bröts i katastrofdrabbade finska Talvivaaragruvan. En aktuell teknik för utvinning kallas biolakning, vilket innebär att de krossade bergmassorna lakas ur med hjälp av vatten och bakterier.

Det mycket giftiga lakvattnet samlas i stora dammar där olika ämnen behöver separeras från varandra. Det handlar bland annat om tungmetaller och radioaktiva ämnen som långsiktigt hotar såväl grundvatten som sjöar och vattendrag.

Riskerna med sådan hantering bevisas av det finska exemplet, där konsekvenserna av ett dammbrott år 2012 blev ödesdigra. Erfarenheter från uranutvinning i västgötska Ranstad på 1970-talet visar också att krossmassorna fortsätter att läcka giftiga ämnen, åtskilliga decennier efter att gruvdriften har upphört.

Förbudet mot uranutvinning trädde i kraft så sent som den 1 augusti, men redan nu är det uppenbart att det behövs kompletterade lagstiftning. Där prospekteringsföretagen tidigare såg ”världens största kända urantillgångar” ser de nu allt oftare vanadin.

Vanadin är en metall som bland annat kan användas för tillverkning av så kallade flödesbatterier. Tekniken, som har varit känd i många decennier, beskrivs som lovande men i dag fyller den ingen avgörande funktion vare sig i energi- eller transportsystemen.

Vi är inte kapabla att bedöma teknikutvecklingen och framtidens tillämpningar av flödesbatterier, vad vi däremot med säkerhet vet är att det finns en stor och hittills outnyttjad potential för utvinning av vanadin ur stålproduktionens slaggrester.

Enligt publikationen Process Nordic ger svenska stålverk varje år upphov till stålugnsslagg som innehåller 5 000 ton vanadin. Myndigheten SGU ger en liknande bild och konstaterar att denna outnyttjade vanadinförekomst motsvarar hälften av hela Europas behov av metallen.

Trots att priset på vanadin har sjunkit de senaste åren så är värdet på dessa växande slagghögar många miljarder. Metoder för utvinning finns redan och det finska företaget Ferrovan hoppas kunna fatta beslut om en fabrik för att återvinna vanadin ur SSABs svenska och finska slagg redan före årsskiftet.

De australiensiska och kanadensiska prospekteringsföretagen i Jämtland och det brittiska på Österlen är bara tre i raden; inget av dem bör beviljas tillstånd att öppna gigantiska dagbrott i Sveriges bördigaste jordbruksmarker.

Vid bearbetning av alunskiffer frigörs tungmetaller och radioaktiva ämnen som innebär allvarliga och långsiktiga hot mot grund- och ytvatten – detta oavsett vad man säger sig vilja utvinna.

Regeringen och Centern ska ha all heder för att ha tagit ett första steg i rätt riktning med förbudet mot uranutvinning. För kommande generationers skull bör lagen kompletteras för att hindra exploatering av alunskiffer. Ett första steg är att låta det kommunala vetot mot uranbrytning utvidgas till att omfatta all utvinning ur alunskiffer.

Carl Piper, jordbrukare och initiativtagare till kommunuppropet för ett kommunalt veto mot prospektering i alunskiffer

Anna Törnfelt, ordförande LRF Gotland

Hans Ramel, ordförande LRF Skåne

Lars Ahlin Grinde, ordförande LRF Jämtland

Per Willén, ordförande LRF Örebro

Peter Borring, ordförande LRF Östergötland

[BILD)

Sofia Karlsson, ordförande LRF Västra Götaland