facebooktwittermail d

”Skatteverkets skogskrav är oförankrade ”

Det är dags att återställa rättsläget för rationaliseringsförvärv. Det skriver Urban Rydin i en krönika.

Skatteverkets och domstolarnas ogrundade fiskala inställning är i strid med syftet bakom regleringen av rationaliseringsförvärv. Det skriver Urban Rydin. FOTO: HELÉNE GRYNFARB/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Sedan 2008 görs en märklig tolkning av begreppet rationaliseringsförvärv. Syftet bakom reglerna kring rationaliseringsförvärv är att ge incitament till att förbättra skogsbrukets brukningsenheter.

Incitamentet åstadkoms genom att den skogsägare som förbättrar brukningsenheten genom ett förvärv får snabbare skogsavdrag, eller uttryckt på annat sätt inte behöver avverka lika mycket för att frigöra kapital som kan användas för till exempel amorteringar.

I förarbetena klargörs att ett rationaliseringsförvärv är ett förvärv som förbättrar brukningsenheten. Den här utgångspunkten är dock svår att kombinera med den förhärskande praxisen i kammarrätterna som regelmässigt underkänner alla argument kopplade till större areal och där man ibland ställer sig tveksamma till intyg från skogssakkunniga. Bakgrunden är en övertolkning av en dom från kammarrätten i Göteborg (622-06). 

Enligt min uppfattning medför en ökad areal av inte alltför försumbar storlek en presumtion för att brukningsenheten förbättrats, men medför inte att det alltid är ett rationaliseringsförvärv. I 2008 års dom vidimeras att en större areal ger möjlighet till mer rationell skogsdrift än ett mindre. Men också att det finns omständigheter som gör att ett visst förvärv inte ska bedömas som rationaliseringsförvärv, tillförvärvet kan till exempel vara för litet relativt den ursprungliga. Och i målet hade en brukningsenhet bara bytt ägare.

Fråga är om skatterättsliga regler men tolkningen vilar helt på ”skogliga bedömningar” och syftet är som sagt att stödja rationaliseringsarbetet inom jord- och skogsbruket. Skatterätten ger endast tekniken.

Det är nu dags för en återgång till det rättsläge som fram till 2008 var förhärskande och som bland annat byggde på RÅ 1969 not. 2050, där en försäljning till en granne godkändes. Och RÅ 78 1:56, där köparens egendom ökade i areal och erhöll en mer ändamålsenlig arrondering.

Det är nu hög tid att prejudikatinstansen Högsta förvaltningsdomstolen griper in, klargör beviskraven samt gör en förnyad tolkning utifrån förarbetenas uttalanden om bättre brukningsenhet genom större areal och bättre arrondering. Varför är detta då så viktigt?

Antalet brukningsenheter ägda av fysiska personer uppgår till strax under 230 000 och 22,8 procent av dem har en areal om 1–5 hektar produktiv skogsmark, ytterligare 27,7 procent ligger i häradet 6–20 hektar och 23,0 procent i häradet 21–50 hektar. Den genomsnittliga brukningsenheten i landet uppgår till cirka 50 hektar.

Det krav på 400 hektar som Skatteverket lanserat saknar således helt förankring i verkligheten och det är bara cirka 2 000 brukningsenheter som nått denna gräns.

Med andra ord är det mycket viktigt för landet Sverige att rationaliseringen inom skogsbruket får fortsätta utan åtgärder som genomförs utan lagstiftning. Skatteverkets och domstolarnas ogrundade fiskala inställning är i strid med syftet bakom regleringen och motverkandet blir i längden kostsamt för samhället.

Urban Rydin

Urban Rydin är skattechef på Fyrklövern.