”Åsikter klädda i vetenskaplig dräkt”
Forskningens tredje uppgift är att kunskap ska nå ut och komma samhället till del men det är något annat än att ge en politisk samhällsanalys vetenskaplig auktoritet.

Här skriver inbjudna skribenter om ämnen som ligger dem varmt om hjärtat. Åsikterna är skribentens egna och speglar inte nödvändigtvis ATL:s ledarsidas ståndpunkter. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Det är bra att forskare granskar skogsbruket. Skogsägarföreningar har ekonomisk betydelse och inflytande och ska självklart tåla kritiska frågor.
Men också kritiken måste tåla att granskas.
I tidskriften Biodiverse, som ges ut av SLU Centrum för biologisk mångfald, framför två forskare uppfattningen att Sveriges skogsägarföreningar har utvecklats till tjänstemannastyrda industrirörelser där viljan och förmågan att tillvarata små skogsägares intressen har blivit underordnad det egna vinstintresset.
Det är ett långtgående påstående, som i bästa fall bygger på okunskap om hur ekonomiska föreningar fungerar. Men framför allt spelar sammanhanget roll. När en sådan beskrivning publiceras i en tidskrift utgiven inom ramen för landets främsta högre lärosäte med inriktning på de gröna näringarna får orden en särskild akademisk tyngd.
Låt oss mot den bakgrunden pröva resonemanget på forskningen själv.
Universitet konkurrerar om forskningsmedel. Forskare söker anslag, behöver publicera sig och få genomslag för sina resultat. Är det pengar och en möjlighet att bygga sitt eget varumärke i media som är drivkraften för forskare, eller är det viljan att bidra till samhället genom att söka kunskap?
Ekonomiska och institutionella drivkrafter säger inte i sig vad en verksamhets syfte är. Det borde även en professor i biologisk mångfald känna till.
Skogsägarföreningar verkar på en marknad. De köper virke, driver industri, investerar och konkurrerar. Och ja, verksamheten måste vara lönsam. Men det är skillnad mellan vinst som slutmål och vinst som medel.
Kooperationen växte fram just för att stärka skogsägarnas ställning gentemot starkare industriintressen. I dag äger skogsägarna själva betydande industri. Vän av ordning kan också fråga sig hur virkespriserna hade utvecklats utan landets skogsägarföreningar. För 100 år sedan hölls skogsbönderna i fattigdom på grund av privata aktörer som gjorde upp om marknaden bakom stängda dörrar.
Kritiken missar dessutom en central del av den kooperativa idén: medlemsdemokratin. Den stora skogsägaren har inte fler röster än den lilla. Principen är en medlem, en röst. Detta faktum är svårt att förena med bilden av småskogsbrukaren som maktlös i sin egen förening.
Här finns också en större fråga om forskarens roll.
Forskningens tredje uppgift innebär att kunskap ska nå ut och komma samhället till del. Men det är något annat än att ge en politisk eller ideologisk samhällsanalys vetenskaplig auktoritet. Just därför spelar sammanhanget och avsändaren roll. Problemet uppstår när gränsen mellan vetenskapligt belagd kunskap, tolkning och åsikt blir otydlig.
Samhällskontraktet går åt två håll. Med friheten, resurserna och forskningens särskilda auktoritet följer också ett ansvar att hålla isär vad vi vet, vad vi tolkar och vad vi tycker.
Hur ska vi annars kunna lita på vad som kommer ut från våra svenska lärosäten?